Något gör ont i mitt hjärta.
Som förklädda vassa pilar utifrån,
stör de rytmen i mina hjärteslag,
får det att blöda.

Ett trött hjärta

Det är ett trött hjärta, ett gott hjärta,
som inte förstår sin samtid, ett ensamt hjärta,
bland många digitala vänner,… i cyberrymden.

Jorden vi ärvde, Jorden vi fördärvade

Luften vibrerar av lögner, och ni och vi,
på bekostnad av syre, och oss och flertalet.
Etern, internet är förgiftat, och paradiset
var aldrig i guds rike efter döden. Paradiset var
jorden vi ärvde, och helvetet blev jorden
vi förstörde.

Kampen

Ibland vill jag bara för evigt sluta kämpa.
Jag blir sorgsen var dag jag öppnar ögonen,
för att jag inte är värd någonting, bara för
att jag är man, för att jag inte förvärvsarbetar.
Jag står upp för mig, jag står upp för
män, jag står upp för kvinnor, jag slåss mot orättvisor.
Men jag är ingenting värd. I den kampen slåss jag
ganska ensam. Ibland vill jag bara för evigt sluta kämpa,
för det goda, för de utsatta… ingen bryr sig längre.

Nålar från mina systrar

När lögnerna, överdrifterna om invandring växte, och växte,
stod jag med fötterna djupt förankrad i den humanistiska
myllan, med mina bröder och systrar från vänster.
Tills jag plötsligt kände små osynliga, vassa nålar tränga
in i hjärtat … från arga systrar. De var arga på män.
Jag är en man. Ibland vill jag bara för evigt sluta kämpa.

När sista glöden falnar

Och när folk från forna vänstern, försvarar uttalandet att “svenska
män har som jultradition att slå och förnedra kvinnor”.
Så dör någonting i mitt hjärta. Som rollkaraktären William Wallace
är han blivit förråd av skotten, Robert de Bruce, och all kraft
allt han trott på bara rinner ur honom i såret av ett svärd.
Likt Hasse Alfredsson, när hans bäste vän dog i cancer,
och en stor del av honom själv försvann, med Tage.
Ibland vill jag bara för evigt sluta kämpa.

Forna, fallna hjältar

Men forna, fallna hjältar som Hasse och Tage, som Astrid Lindgren,
som fortfarande hade ett hjärta, sunt förnuft. Medmänsklighet
utanför Sjöbo och Jimmie Åkessons midsommardans
och ne**bollar.

Av alla människor ….


Av alla offentliga människor som levt under min tid i Sverige,
saknar jag Astrid Lindgren och Tage Danielsson allra, allra mest.
Deras sort finns inte mer, ingen orkar, vågar kan, eller framförallt
vill inte längre strida för sanningen, för de utsatta, för riktig
jämlikhet, för både män, kvinnor, svenskar och andra.
Det enda som tas strid för nu är lögner, hat
och en tjockare plånbok. Och de flesta jag känner
tycker att det är fel, men vill inte heller strida,
inte heller göra sin röst hörd… i utbyte av nåt Rut-bidrag,
nåt jobbskatteavdrag, och eliminerande av tiggeri från våra
gator.

Dog av förstorat hjärta

Jag saknar Tage och Astrid, jag har inte er storhet,
men mitt hjärta blöder likt edra hjärtan rött blod, och inte blått.
Och ingen, ingen hör ett socialfall i rännstenen ryta.
Det får mig att fundera om du Tage, trots allt
inte dog av cancer, utan av förstorat hjärta.
Varför tog de dig ifrån oss, vi behöver dig
och sådana som du. Vi liknar vilsna lamm,
i den kapitalistiska apokalypsen.

Något gör ont i mitt hjärta.
Ibland vill jag bara för evigt sluta kämpa.
Men det får jag inte …. för om …

”Men då sa Jonatan att det fanns saker som man måste göra, även om det var farligt. ’Varför då’, undrade jag. ’Annars är man ingen människa utan bara en liten lort”, sa Jonatan.