Himlen är färgad ljus rosa.
Solen är på väg ned, fast här i Sollefteå, går den ned
bakom Hallstaberget, så i praktiken ser vi inte så
mycket av själva solen…. men ljuset den ger
får duga så länge.

Skuggdans i skymningen

Jag tar en snabb ‘skuggdans’ till en låt
som strömmar ut ut dator. Den är över på 20 sek.
*(som skuggboxning, fast med dans) Lite som Liesl
i Sound of music, på den stora balen.

Inga korta makaron-tankar, men lite understimuli

Natten som var, sov jag bättre än den förra,
då jag kanske låg vaken mer pga kroppslig understimulering
än korta makaron-tankar.
(*Korta tankar, samma tankar som bara far runt utan att ha
blivit hopknutna.)

Stunder jag tycker om mig själv

Det finns stunder som jag tycker om mig själv,
och liksom säger det till mig själv. Tex när Tomas från
förut, gjort något bra för Tomas i nu. Som när frysen är
så nedisad att man inte kommer åt det som är längst in,
och jag hittar en burk jättegod äppelsylt, som jag själv
suttit och skalat och tagit bort kärnhus från,
en höstkväll i september. Och jag blir
lycklig de gånger jag sätter ett smile
på en medmänniskas ansikte.

Sparade kilowatt


Jag kanske låter den nya frysen stå nu när
även den är avfrostad. Tills jag får behov av
den vid något storkok. Sparar nån kilowattimme eller så.
Och lite miljö kanske.

Livet är inte alls nån schlager

Sound of music ja. Nej så klart är inte livet en musikal.
Och så klart är kärleken nära på utopiskt beskriven.
Men visst skulle jag vilja kunna sjunga:

Perhaps I had a wicked childhood
Perhaps I had a miserable youth
But somewhere in my wicked, miserable past
There must have been a moment of truth

For here you are, standing there, loving me
Whether or not you should
So somewhere in my youth or childhood
I must have done something good …


… när jag ser in i hennes ögon…som säger att de
älskar mig. Visst finns det de jag i hemlighet
älskar och bryr mig om ….. men det måste nog
vara åt båda håll.

Äh nog nu… nog med trams


Nä …äh nu räcker det !
Det är som det är nu. Världen är som den
är, jag är den jag är, och jag är nog rätt lätt att älska,
men kanske inte står tillräckligt högt i kurs,
och kanske är svår att komma nära, på riktigt.

Och så har jag blivit en ensamvarg, som följd,
med en ensamvargs vanor och ovanor.
Jag får väl snygg-gråta till Meg Ryan, och Julie
Andrews, resten av live, och vara glad ändå.
Jag menar…. inte alla som hittar hemgjord
äppelsylt längst in i frysen, när den borde varit slut.

Omvärlden idag ?


Ja jag läser om allehanda I-lands-“problem”
Om svårigheten att vara svart på just Södermalm, läser jag.
För att han blir tilltalad på engelska när han
går till Läkaren. Jag läser om de som får sina liv förstörda för
att de “tvingas” bevittna tiggeri och armod. När det tycker det
är självklart att de ska slippa se det. För om de slipper se dessa tragiska
livsförhållanden så ‘existerar de inte’.

Pantat så det förslår

Jag läser om den bortskämda snorungen som blev politiker som vuxen,
för att han fnyser åt att två svenska medborgare kallades smålänningar,
i samband med nedskjutning av flygplan. Jag läser om hon som på fullt
allvar föreslår att man ska förbjuda icke svenska medborgare att panta
burkar. Och om de som tycker det vore vettigt att exkludera icke svenskar
från biblioteken. Jag läser om de som trots förmögenheter inte kan tänka
på annat än skaffa sig politisk makt att öka dessa förmögenheter på de
mindre lyckligt lottades bekostnad. Genom “marknadshyror” mm.

Fetcho-kvinnan


Jag läser om hon. Linda som utifrån hur en man försöker slingra sig
undan straffavgift, kunde avgöra allt och lite till om hur det är “att
leva i en relation med en man” och varför kvinnor/hon
‘inte ska nedlåta sig själv till något så hemskt. Jag minns ordet macho… och hur
totalt omodernt det är att vara just macho idag. Helt ok för mig.
Inget ideal jag ser upp till. Men Linda Skugge och hennes överklassfeministiska
vänner, har med fog förtjänat ett nyord.. “Fetcho” …

Rapport från bortom ekorrhjulet


Även om jag inte läst den boken, så
var den nog nyskapande då den kom:
Rapport från en skurhink. En flerbarnsmamma, och städerskas
livsreflektioner från 70-talet. Hon blev hyllad, men klassamhället bestod
och till och med blev värre…. och blir värre ännu.

Ett annorlunda liv


Jag tänker på ett sätt att jag levt och lever ett annorlunda liv.
Åtminstone jämfört med normen, och genomsnittet.
Och att det sociala utanförskapet ger mig rätt vy
för att kunna se saker, samhället med andra ögon.
så som rapporten från skurhinken lite.
Jag tror på riktigt att det ger mig och alla i min
position, med skrivkrampande fingrar, en unik
position, när man inte springer i ekorrhjulet,
och faktiskt inte ser hur vi västmänniskor, svenskar lever…
eller inte …lever.

Trädet – Ju längre ifrån desto ….

Jag tänker mig bilden av ett träd. Alltså som fotografi.
Hur oerhört olika bilder du kan få av samma träd, beroende
på vart du står när du fotar, vilket ljus, vilken tidpunkt.
Och jag tänker en dimension till. Om vi har ett samhälle med
ökande ekonomiska klyftor, så flyter de välbeställda omkring
där ovan, och SER NER på övrig. Och ju högre upp de är
desto mindre ser de ut, desto mindre betyder de för dem.
Som myror man trampar på om de kommer i vägen.
Och om man inte lnte ser dem alls, så kan de offras.

Jag tänker på det, när jag läser om hon som
vill att det inte ska vara möjligt att panta burkar, om du inte
är svensk.