Öar av kärlek

Jag blir fortfarande rastlös ibland, i livet.
Då jag inte riktigt vet vad jag ska göra av mig själv.
Men det är okej, jag kommer ur det, jag kanske får
vara där en stund, jag hittar sätt, och sedan bjuder livet
ofta på resten. Dessa öar av kärlek, som live ibland bjuder på
har hittills dykt upp i sämsta fall, innan jag varit på väg att drunkna.
Och i bästa fall, har de berikat mitt liv.

Jag har känt glädjen och sorgen i samma sak


Jag har väl inte – utan att för den skull beklaga mig – kanske fått så
mycket sådan näring med mig varken i uppväxt, eller senare.
….kärlek alltså. Ofta har det känts som en kärleks-öken, bland
vänner med familj, hur än Icke-perfekta de må vara.
Så jag har jag då inombords gråtit och glatts för mig,
och dem på samma gång.

Men det har gjort mig till en ökenblomma

Men det har gjort mig till en ökenblomma,
som lärt mig göra det mesta av den näring jag fått,
när jag fått den. Det är min superkraft, det är min gåva.
Det har inte gjort mig fattig, det har gjort mig rik, ty jag
har förädlat förmågan att uppskatta i kubik,
när helst någon visar mig omtanke, kärlek av någon sort.
Leenden, beröring, att backa upp mig, att uppskatta mig,
satt längta efter mig… att längta efter mig.
De sätter präglar sig fast i mitt hjärta för alltid, lika mycket som
de gånger jag betytt detta för någon annan.

För drömmar kanske överlever bäst, ur en fattig jord.
Och om vi inte har drömmar, vad har vi då att se fram emot ?


Till synes fantastiska människor

Då och då ställs vi inför till synes fantastiska människor,
drivande, urstarka, som genom något som kan verka som mirakel
näst intill, ‘själva’ vänt sina liv till något positivt, och inte nog med detta,
utan även påverkat andra människors liv till det positiva.
Jag har själv låtit mig fascineras och beundra ett antal genom
mitt liv, och nästan helgonförklarat dem. Det är lätt hänt faktiskt,
om en människa betytt mycket för en vid något utsatt tillfälle i ens liv.

De varmaste hjärtan, de djupaste svarta hål

Men vad är sanningen kring dessa människor ?
Vad är sanningen kring hur de framställs ?
Och är de bättre människor än andra människor för det ?
Oftast brukar inte dessa helgonförklarade människor
själva hävda att de är så speciella. Vilket säger en del om deras
drivkraft, deras styrkor, som oxå är deras svarta hål många gånger.
Det är iaf min tanke … att de största av hjärtan, har de djupaste
hål. De framgångsrikaste av de framgångsrika, fick sin drivkraft
från att blivit förklarade värdelösa, och blivit mobbade.
Det är en ständig revansch livet ut, utan att någonsin
finna inre ro och harmoni.

Jag gläds hellre än jämför dem med andra

Jag personligen tänker att det finns människor
som är beundransvärda, och att de förtjänar att hyllas,
men blir inte lyckliga av att avgudas. Jag tänker att vi kan glädjas
åt att de finns, och vad de åstadkommer. Men aldrig bör jämföra
människor som inte förmått vara så, med dessa. Inte lägga på
“Kunde-han-som-är-rullstolsbunden-så-kan-väl-du!” på den
som för tillfället är i ett svart hål.

Parasiterna i mitt liv är förvisade till sitt hat


Jag har stött på många som dömt ut mig som människa
under mitt liv, ställt krav utan att ha pratat med mig,
Förtalat utan att brytt sig om att de varit den sista lilla knuffen
ner i det svarta hålet, ut i den karga öknen, utan kärlek,
utan självrespekt. Några har uttryckligen kallat mig för “offekofta”
när jag beskrivit inget annat än känslor och sanningen om mitt liv.
Då…. sårade det mig…. djupt.
Dessa människor finns fortfarande i omvärlden. Men de är förpassade
ur mitt liv. Vill de hata mig, så får de göra det ensamma, långt bort
ifrån mig. Där det äter upp dem själva inifrån.

Jag är inte så’n – jag är högst ordinär, fläckvis

Nu är det lite annorlunda. Jag är ingen sådan fantastisk
övermänniska, som blivit framgångsrik i yrket, skaffat
mig hus och bil. Fått så mycket pengar att jag kan strö dem både på
behjärtansvärda välgörenhetsprojekt, och sitt eget lyxleverne.
Jag är ingen sån som folk säger:
– “Om ni ändå kunde vara som Tomas” – “Se på hur han lyckats”
Men jag ser på mig själv i spegeln, och jag tycker att jag blivit en
bra människa. Och jag vet vad mina superkrafter är, och vad som är
min “gröna kryptonit” i livet.

Jag hajar till ibland


Ibland hajar jag till här hemma, över att disken alltid
är diskad eller åtminstone avsköljd. att det alltid finns
hembakt bröd, och soppor i min frys. att det finns
hemkokt lingonsylt, hemkokt äppelsylt i mina förråd.

… det känns som om någon tar hand om mig,
och jag blir glad inuti…

Jag lever mitt till synes innehållslösa liv fullt ut


Jag lever mitt till synes innehållslösa liv fullt ut,
utan att finna upp fantastiska uppfinningar, utan att
klara av att göra karriär eller ha ett yrkesliv.
Utan att kunna säga att jag blivit “headhuntad” till ett
jobb, vilket är något av det finaste en arbetare tydligen kan
stila med idag…..

Ingen sparad förmögenhet… ingenting
Jag lever mitt till synes innehållslösa liv fullt ut.
Och gör det mesta av det jag har, och det jag får,
och jag har kvar mina drömmar… det som de som “redan har allt”
har förlorat. Det känns som om någon tar hand om mig.
Det är relativt nytt i mitt liv.