Du lille vagabond
slutar aldrig vandra
osynligt avstånd
bland alla andra

Kommer aldrig hem
Men det är dit du går
hittar aldrig dem,
dit tiden inte når.

Ögon bruna letar nå’t
Osynlig, glömd, en gåta
ögon som inte förstått
de borde kanske gråta

Du känner ej vad du känner
Ditt hem är inte mer
Även om du hittar henne
Så finns hon inte mer

Små fötter som aldrig slutar gå
Minnet av ansiktet försvinner
Hoppas nog hopplöst ändå
att han henne återfinner.