En kvinna lägger ansiktet mot mossan,
som är moder jords hud…. en ‘terrorist’,
En moder som kramar en moder,
en resa bort, och en resa hem.

En krita färgar papperet, med drömd kärlek,
Färglagda streck som fantiserar om en mamma.
Och teckningen blir vackrare och mer värdefull,
än hela Louvrens konstsamling, och Mona Lisas Leende tillsammans.



Små fingrar, flätade i en ‘miljöterrorists’
händer. Ett slut som är en början, två som
hittar hem igen. Och en liten en
som förlorat allt, blir levandes igen.

Och en man i biopubliken gråter vackra tårar.

Den mannen var jag. När jag skrattat mig igenom,
funderat mig igenom, bekymrat mig igenom Isländska
“Woman at war” på Filmstudion i Sollefteå i kväll.
Och avslutade med tårar.
Jag grät, Maria, som satt bredvid, såg oförstående ut
när jag frågade om hon grät.

Den filmen finns på Sollefteå biblioteks Viddla,
att låna hem gratis