En sorg gästar mitt hjärta i kväll.
Den knackar inte på och ber om att få komma in,
men jag välkomnar den som gäst, kom in en stund,
och berätta …om sorgen.

Fast det är en illusion, en metafor. Sorgen lämnar oss
aldrig, den är en del av livet, en del av de vi är,
precis som lyckan inte kan fångas, kan sorgen inte tyglas.
Om vi inte får vara ledsna och arga, när vi är ledsna och arga,
så finns vi inte.

Sorgen är som den lägsta punkten på en EKG-kurva,
det är från den livet tar sats och finner glädje.
Och från sin topp-position, måste kurvan går
ner igen en liten stund. Och så måste det fortsätta.
Sorgen finns inte utan lyckan och lyckan finns inte utan sorg.
Utan dem, vore livet ett rakt sträck, och vore vi döda,
levande döda.

Så kom in en stund och bekräfta vad jag känner,
bekräfta vem jag delvis är, och jag skall sedan hålla
upp dörren när du går.

Sorgen säger mig att jag ikväll känner sorg över förlorade vänner,
och saknad av släkt och familj jag aldrig haft. Den säger mig att
min livs kärlek, är den jag aldrig fick.
men den säger mig också att jag sörjer över människan,
som gått så vilse, och förlorat sin mänsklighet.

Den säger mig att jag är trött och sliten av att om och om
igen möta människors ständiga mål att roffa åt sig för egen del,
på andras bekostnad. Att jag blir sorgsen av att se människor
håna utsatta människor, och utnyttja snälla människor.
Jag blir ledsen av att så många människor utnyttjar mig,
vid varje givet tillfälle. Och utnyttjar vem som än månne låta sig
utnyttjas, utifrån grundtanken att den utnyttjade vill tro gott om
andra människor. Det gör mig oerhört sorgsen, och trött.

Fatigue, trötthet, sorgsenhet ….
Människan som art kommer nog aldrig utvecklas som människor,
i mänsklighet, empati, solidaritet. Allt bara återupprepar sig,
hatet, fördomarna, girigheten, som på ett eller annat sätt
resulterar i mord, brott, krig, misär. Ingenting i dagens utveckling
tyder på att människan som ras betraktat, nånsin kommer utvecklas
på det området. Och det gör mig också sorgsen.

Däremot kommer nog aldrig kampen mot girighet att upphöra,
så länge girigheten existerar. Ej heller kampen mot allt det andra som
gör mig sorgsen i världen. Och jag är inte ensam, och kommer aldrig vara
ensam i den kampen, så länge det finns girighet och misär.

Så ikväll fick jag besök av sorgen, metaforiskt.
Och nu när jag skrivit om den, gett den utrymme,
så lämnar den mig igen. Tills nästa gång det behövs
balans och sanning mot mig själv. Hade jag motat den vid
dörren, hade den aldrig gett mig någon ro. Den hade knackat och
levt om oavbrutet då.

Men nu fick den sagt, det den behövde säga,
och jag känner mig lite mer hel än innan.
Så om lyckan knackar på, så finns det nu plats hos
mig, för sorgen fick säga sitt.