Känner mig ledsen, och ensam.
Och funderar varför i hela friden jag
kom till världen.

En ung tjej med sina armar runt en ung kille,
när jag går promenad i mörkret. Och det gör ont,
igen, igen, och igen. Det slutar tydligen inte göra ont,
att aldrig blivit riktigt vald. Inte vald av sina föräldrar,
inte vald på gympan i lågstadiet, och inte vald
och efterlängtad i vuxenlivet, som den goda man jag försöker
inbilla mig att jag är.

Jag är inte rädd att dö ensam i min lägenhet, och ruttna utan
att nån vet om mig. Då är jag ju död, och känner ingenting.
Varken lycka eller sorg. Men jag kämpar för att finna någon
mening. Vad är det för mening om man inte känner sig saknad.
Jag vill hellre känna den känslan, än äga tjugofem miljoner kronor,
mycket, mycket hellre.

Jag sitter här vid min digitala substitut-vän, datorn och skriver
för en allt tunnare läsarskara. Och allt färre tycks kunna säga
och mena orden “det var länge sen vi sågs”, eller “det var länge sen vi
gjorde nåt kul, “Jag tycker om dig” “Jag har saknat dig”
Det är väl omodernt kanske, eller så är jag väl inte prioriterad.
Det finns väl roligare saker, troligtvis.

Varför i hela friden kom jag till världen då ?
Bortsett från att utnyttjas ? Men jag står iaf
inte på Lesbos och blir tilldelad flygblad om att inte vara
välkommen. Det finns de som har det värre.

Det var inte bättre förr för mig. Det är väl “förr” som gjort mig så
pass dåligt utrustad och skör att jag sitter här och grinar framför
det sterila ljuset från en datorskärm.

Jag såg på “Serengeti” på SVT ikväll.
Vackert, grymt, och meningsfullt.
Jag tycker om programmet.
Försöker hitta min plats i livet.