Nu har äntligen Martin kommit hem igen.
Har varit borta några veckor, på spa… gitarr-spa.
Fått nya strängar och stallet, sadeln och halsen justerad.
Nu låter Martin riktigt bra ! Martin var på samma spa som
min faders Ibanez-bas. Den har nya slipade bassträngar.
Och klingar vackert den oxå. Han fick en bror förresten nyligt,
som hette Ibanez, fast gitarr, med mick-uttag och allt.

Resten av familjen hänger mest, med varann, på väggen. En Tangelwood,
en Hoyer och en rätt så illa medfaren Alhambra. Alhambran som
blev tappad i backen som “barn”, och fick limmas ihop på nån butik,
vid Fridhemsplan tror jag det var. Nu börjar lagningen göra sig
påmind på äldre da’r, likt skorrig artros eller reumatiska noter.

Det är inte lätt att vara liten.

Mina söta grann-ungar, med Afrikanska föräldrar.
De ungarna som ser ut som dockor, är aningen gränslösa,
och har vid ett antal tillfällen varit på väg in i min lägenhet.
Kanske pga att jag så glatt hälsat på dem, och pratat med dem i trappuppgången,
både när de varit glada och när de varit ledsna. Pojken som är 4 år kanske,
och är något svår att förstå, men babblar på oavbrutet och förväntar sig svar.
Han hade en jättestor röd luva på härom dagen, och eftersom jag inte begrep
vad han surrade om, försökte jag skifta fokus och ett språk och till ett ämne
som även jag behärskade. så jag sa: “vilken fin mössa du har”

Men han var inte riktigt nöjd, för han hade inte fått svar på sina
frågor till mig., som jag var för korkad för att förstå. Och fortsatte. Jag begrep
ingenting fortsättningsvis heller, och försökte enträget byta samtalsämne till
den röda mössan. Till slut gav han upp, och föll till föga, sa – “tack så mycket”
klart och tydligt, och förståeligt, bugade och bockade samtidigt ända er till
knäna.

Liten otursförföljd syster


Hans lillasyster var/är ett än mera intensivt yrväder. Och är i åldern
då man nyss lärt sig gå och halvspringa, med otaliga ‘ramlingar’.
Gissar 3 år. Med Afrotofsar åt alla håll, och små svarta dockögon.
ständigt på flykt, och troligtvis helt omöjlig för mamman att ha koll
på hela tiden. Nu hade hon rymt ner till min dörr när jag pratade med Viola
vid dörren till min lägenhet. Och skulle bara in hit till mig, hade hon tänkt.
Hukade sig förbi Viola som försökte stoppa henne med benet. Och slog i det lilla
söta huvudet i hörnet på min metallkorg, som sitter på insidan ytterdörren.
Och när hon kommit förbi det hindret stod en gammal gubbe på 53
år och stoppade henne med orden…

– Nej, nej, nej du får inte komma in hit !!!


Gubben tänkte Corona. Och mamman kom precis ut då och sa,

– Hon är så varm !
(feber)

Så gubben tänkte nog rätt.
Men om allt detta vet ju inte en stackars febrig flicka nånting
Först slog hon huvudet, och sedan blev hon portad.
Så hon grät nog lika mycket för att ha blivit portad som att hon
slog i huvudet, det lilla livet.
Det är tufft att vara liten.

Gubbsnack

Annars tog jag en 5 km promenad, in i skog och fågelkvitter.
Jag har aldrig lurar på när så vackra konserter spelas upp gratis
i skog och mark. Snön var nästan helt borta. Och i skogen visste ingen nånting
om Corona, och ingen ville sälja saker som jag inte behöver. Det bara kvittrade
och sjöng för mig när jag pustade och flåsade uppför nipan. på andra sidan
älven, om gamla mejeriet. Och stötte på en gammal vän vid namn Jonas, på
hans jobbrast, och surrade lite gubbsnack. Som bara gubbar förstår och
intresserar sig för. Boule, boule och boule pratade vi om.

Ännu en Corona-inhandling på COOP gjordes för pensionerade grannar.
Som annars väldigt ogärna vill vara till besvär. Han som en gång ramlade
i sin lägenhet, när jag var på väg ut på promenad. Och han ringde och
frågade om jag var upptagen, men missade att tala om för mig att han
låg på golvet. En hög-hjärtelig utskällning erhöll han då av mig. Och nu
har de förstått att det är okej att ta emot hjälp.
– “De vill ju inte ha oss pensionärer springandes där”
sa hon om detta med införskaffning av mat med mera.
Mycket trevliga grannar.