Varför är du så rädd ?

Nej, nej, det är inte alltid fel att va rädd !!!
Men … vad är du rädd för ? Jag menar på riktigt !
Vad är du rädd för på riktigt ? Vad är det värsta som kan hända ?
Och varför är det det värsta som kan hända ?

Svar eller FÖRsvar

Vi har nog många väl inövade svar på frågan vad vi är rädda för,
svar som kanske är mer FÖRsvar, än svar. Många gånger kan en enkel
följdfråga avslöja mer än vi vill eller orkar. Vi kanske tycker att det har inte
folk med att göra. Följdfrågan till det blir – varför ?
Det är en bra följdfråga till påstådda rädslor .. eller inbillade rädslor.
Eg är rädsla och inbillning, synonymer på ett vis.

Rädd att dö, rädd att leva ?

Rädd för att dö – är en vanlig rädsla. Jag ställer mig frågan – varför ?
Och kommer fram till att jag isf är mer rädd för att inte ha levt,
utan att älskat och blivit älskad. Rädd för att älska ? Rädd för att bli älskad ?
Ja så är det för mig. Men inte bara för rädslan att förlora den kärleken
man eventuellt har. Inte för mig iaf. Rädslan att förlora fotfästet,
förlora kontrollen, förlora mig själv delvis.

Vad vi har, och vad vi inte har


Jag är inte direkt paniskt rädd för att dö, men det skulle kunna komma
att förändras om min dödsbädd kommer innan livet börjat. Jag
är inte rädd för att dö…. jag är rädd för att leva…. på ett sätt.
Men på ett sätt lever jag ju … och lever bra. Det kommer alltid
finnas saker som saknas i våra liv. Konsten är att inte bara fokusera
på det vi INTE har, för att kunna få det. Men även att kunna fokusera på det vi
har, för att ens kunna njuta av det vi har.

Självförtroende eller självkänsla

Jag har kommit långt… jag har överlevt mycket. Jag har lärt mycket,
men jag är inte utan rädslor, jag är inte utan lagrad ilska. Jag har bara
lärt mig hantera dem. Och det är faktiskt av godo. Det har hjälpt mig.
Medan mitt självförtroende ofta är högt, är min egentliga självkänsla,
längst inuti inte alls stark. Den går inte att öva upp på samma sätt som
självförtroendet, som ofta är prestationsbaserat och/eller går att peppa fram.
Den dåliga självkänslan har levt med mig som ett självförakt, ända sedan
mina första år, och stärkts, ända tills nyligt när jag fått några verktyg
att kunna förbättra det lite, lite grann. Men den var inte min från början.
Den placerades på mig, när jag var utan rustning. Och jag är inte ensam,
jag är absolut inte ensam. Den hårdaste karriärkvinna, och den tuffaste
macho-slagskämpe, kan bära samma självbild. Vissa blir kanske
bara bättre på att ljuga för sig själv och andra. Jag har ingen
talang för detta.

Inget hastverk, för de som går ut i livet nakna, utan hud.

Däremot tror jag att det går att påverka självkänslan i positiv riktning.
Men inte alltid totalförändra den… inte för alla… inte helt. Självkänslan…
hur du verkligen ser på dig själv…. vad du är värd, om du själv
känner att du är värdefull. Inte “tycker” att du är värdefull, utan känner det.
Det är inget hastverk…. speciellt inte för människor som under hela den
period de blivit till som personer, när deras/våran identitet skapades,
blivit intalad motsatsen, minut för minut, timme efter timme,
dag efter dag, år efter år… tills du är vuxen och förväntas bete dig vuxet
klara dig själv, vara ekonomiskt oberoende, kunna arbeta …
och kunna älska och bli älskad. Känna tillit. När dessa begrepp för dig
bara är ord utan känslomässig förankring. Ord utan praktisk
upplevelse och/eller tillämpning eller tro på dem.

Vad är vi rädda för ?


Många säger att det är slöseri på energi att vara rädda,
att de därför väljer bort det. Men att SÄGA att man inte är rädd,
är inte nödvändigtvis detsamma som att inte vara rädd. Det kan till och
med innebära att rädslor gror i förnekande av dem.

Ibland blir vissa saker bättre på ett annat språk:

Love terrifies me,
not because I can lose what I have
but because I lose my self/
Tomas Lundin

Kapitalismens bensin och motor


Samtidigt så lever vi alla i en värld vars själva motor är
just rädslor. Det kapitalistiska samhället, som inte bara
invaderat och infekterat världen, utan även infekterat språket.
Precis som segraren i ett krig ges utrymme att skriva historieböckerna,
helt utan granskning eller samvete.

Så vi fortsätter nästan allihopa att leva i rädsla, den rädsla som göder
kapitalister, genom illusionen att vi kan köpa oss lycka. Genom
illusionen att vi kan köpa oss trygghet och hälsa.
Oftast blir det intränade reklam-indoktrinerade svaret på vad vi
vi längtar efter, saker, pengar och kostsamma extraordinära “upplevelser”

Längtan till vad ?

Men längtan till vad ??
ställ den frågan på djupet, och fråga till du känner … inte tänker svaret
då kommer väldigt få svar vara pengar status eller dyra bostäder.
Vissa blir kanske bara bättre på att ljuga för sig själv och andra. Jag har ingen
talang för detta.

Igår hade jag tvättstuga. Jag byggde en hylla av spill-material.
Jag Corona-handlade åt två personer. Och jag var helt slut på kvällen.
Men jag längtade inte efter mer pengar. Jag längtade inte efter
en miljonvilla. Jag längtade efter det som skrämmer mig mest.

Love terrifies me,
not because I can lose what I have
but because I lose my self/
Tomas Lundin

Så visst är jag rädd, ibland… men för vad ?