Det kostar på att stå upp mot ignorans
dumhet, faktaresistens och hat. Det nöter ner mig
emellanåt, och jag blir trött i min själ, ledsen i mitt hjärta.
Så få människor klarar av att tänka själva, egna tankar,
dra slutsatser, så få tänker längre än dit näsan räcker, så få tänker
längre än till bankkontot.

Jag antar att jag längtar efter lite sans, lite trygghet,
lite hjälp i kampen mot all egoism och vinsttänkande.
Jag antar att jag längtar efter lugn och harmoni,
sunt förnuft. Som om de vore på WNFs utrotningshorade-lista.
Det är så sällsynt … jag känner mig ensam. Inte ensam
som i singel och romanstörstande. Men som i kärlek och
omtankes-törstande. Jag är trött på den här världen.
Inte som i att jag vill lämna den, men som i att jag vill leva i harmoni,
den tid jag har kvar, och jag vill ha några med mig i kampen mot det onda,
själviska, hänsynslösa. Inte så som att människor omkring mig
är onda, men så som att väldigt många låter ondskan frodas,
genom att inte säga något, göra något, genom att inte tänka själva
och protestera. Genom att leva på ett sätt att man bidrar till
världens förfall, och människans färd mot omänskligt beteende.

Ondska är inget nytt, grymheter, svält, slaveri, människohandel,
mord, folkmord, har funnits så länge människan varit människa.
Det som skiljer är omfattningen av det hela, globaliseringen, och den ökande
takten av det omöjliga tillväxt-levernet, det som skiljer är farten, stressen.
Jag antar att det är därför jag längtar så till jord och smuts på fingrarna,
iom kolonilotten jag nu har.
Vill vara jordnära, göra jordnära saker som har nån mening.
att odla har en direkt mening, känns meningsfullt på ett direkt sätt.
Precis som att motionera, hjälpa behövande, leva mer klimatsmart,
leva mindre kommersiellt… jag antar att jag är trött på hela cirkusen.
Känner mig inte hemma i jobba-tills-du-dör-köp-slit-och-släng-världen
vi alla lever i och alla dyrkar, och ingen ifrågasätter.
allt för lite glimmande guld.

Jag känner mig ensam på det viset, att ingen verkar bry sig längre.
Bry sig om moder jord, om andra människor, knappt om
sitt eget liv och sin egen hälsa, bara man dör ekonomiskt rik.
Jag antar att jag inte förstår den världen jag lever i,
och att den har svårt att förstå mig. Kastlös, paria, förrädare,
främling ….

Sen bor ensamheten naturligtvis djupt i mig sen förut.
Och den kommer jag få leva med, och den kan jag leva med.
Men jag antar att jag skulle vilja att fler brydde sig
om något som var värt något mer än pengar.
att fler tänkte egna tankar, kände egna känslor,
och bara levde…