Lite nu och då

Lite nu och då, ser jag saker som får mig att tro
igen, på livet, på människan. Och andra gånger är det tvärtom.
Man behöver inte lusläsa nyheter och se på TV under många
minuter för att bli helt desillusionerad. För själva affärsidén med
journalism, är att dåliga nyheter och skandaler, brutala hemskheter
…är bra nyheter… dvs lönsamma nyheter. Det tycks vara marknads-
liberalismens kärna.

Men det torde finnas lika mycket godhet, kärlek, omtanke
och harmoni i världen, parallellt med det vi matas med var dag.
Men det är inte ekonomiskt lönsamt.

En bättre värld ?

Ja visst har jag drömmar om det ibland, men det är nog ganska naivt.
Jag tror som John Lennon, att jag inte är ensam om det och att ju fler vi
är desto bättre. För naivitet är i detta fallet inte enkom negativt, det är själva
livselixiret för mänskligheten. För utan naivitet är vi dömda som art,
och vi kommer dö ut bittra och cyniska hela mänskligheten,
och förgöra oss själva och varandra..
Själva sinnebilden för naivitet är ett barn, en ungdom,
en ung vuxen, och det är deras förbaskade skyldighet att vara naiva,
drömma stort och “omöjligt”. Om ingen gör det kommer inget förbättras.

Godhet som föds ur ondska

Livet är en ständig kamp, på olika nivåer. Onda handlingar har alltid bekämpats
av goda handlingar. Egoism har alltid fått en motståndare i givmildhet,
och omtänksamhet. Känslokalla människor har alltid vägts upp av empatiska.
Ur ondskan, lidandet föds godheten och empatin, förståelsen för
andra människor och deras lidande, och därav ger det ofta goda
osjälviska handlingar. Och ondska och själviskhet föds ofta ur bortskämdhet,
ekonomiskt överflöd, stora egendomar.

Godheten kommer aldrig att segra, men det kommer ej heller
ondskan, av just ovan nämnda balans och förhållande till varann.
Det är den eviga kampen och balansen… det är livet.

Katastrofen nåt de som trodde sig köpt sig osårbarhet

Nu när sjukdom och pandemier drabbar även de rika länderna, skriker sig
de bortskämda västmänniskorna hesa över “katastrof” , skyller på allt
och alla utom sig själv och sitt eget leverne, helst andra länder, men
även på vår lugna sansade statsepidemiolog, som är nästan omänskligt
lugn och saklig.

Vänd dem inte ryggen

När samma antal människor dör i fattigare delar av världen,
då “får de skylla sig själva” När barn drunknar i medelhavet pga stängda
gränser som vi stöttar för att vi “inte har råd att ta emot fler” “inte har plats
för fler flyktingar”… när det sker, vänder vi kallt ryggen åt de som behöver
fristad, och vår hjälp. Vilka är vi egentligen att vända dem ryggen ?
Vi är så rädda om våra saker och våra pengar att vi glömt vara människor,
vi är inte människor längre. Inte så som jag ser på att vara mänsklig iaf.
Jag skäms sällan eller aldrig över om människor jag känner
“gör bort sig i vardagen” ´Men jag skäms ibland över människan.
Den svenska, och västerländska människan.

Inte ens nu


Några enstaka hajar till nu när det dör 4000 människor “i vårt eget land”
och inser att saker är värdelösa när allt kommer omkring,
när livet står på spel. Och vad värre är,
när vår medmänsklighet står på spel, vår rätt att kalla oss för människor.
Inte förrän vår egen farmor eller pappa dör i covid 19, reagerar några över
att det finns viktigare saker i livet än hög lön, och att äga saker,… många och
dyra saker. Men det mest tragiska är att de flesta verkar inte ens reagera nu,
när döden knackar hårdare på våra egna anhörigas dörrar.
Sjuksköterskor kräver högre löner. Vissa IVA-sköterskor vill ha 50.000 i månaden
för att jobba nu när de behövs som mest, annars tar de ett mer välavlönat jobb.
Vad har det blivit av oss ? På riktigt alltså !!
Men faktum kvarstår även om en majoritet av oss välbeställda svenskar
inte inser det ens nu, att det kommer tillfällen i livet, då saker och pengar
blir helt värdelösa, saknar betydelse. Och faktum är att på ett vis saknar
det i det stora sammanhanget ALLTID betydelse,
för vad som är viktigt på riktigt i livet !

“Men det bryr jag mig inte om”, sa Tom”