Den tropiska värmen avtar något.
Och om man vågar tro på väderleksrapporten så ska vi
äntligen få regn. Det är första gången på nån vecka jag orkar tänka
tankar och känna känslor. Reflektera över tillvaron, livet.
Reflektera över Mitt liv, mina känslor, mina drömmar,
min längtan.

Nån gång då och då, nån gång ibland
måste jag göra det för att vara jag, för att vara sann mot mig själv.
Känna besvikelse, känna glädje, känna sorg, känna längtan.
Och att det är sant… då blir jag tydlig i konturerna,
då blir jag tydlig i mitt hjärta. Då finns jag inte bra,
DÅ är jag !

Det är äntligen tyst och rofyllt i sommarnatten. Älven rinner som den
alltid plägat, oförtrutet förbi. Som ett fönster tillbaka till begynnelsen,
där den kom ifrån. Som ett fönster in i framtiden… dit den rinner.

Jag är som ett töcken, en slöja av känslor och tankar, som min hjärna och kropp,
jobbar för att hålla samman, få ihop det brokiga traumatiska som en gång präglat
mitt väsen, med det lättsamma, flyktiga, och empatiska livsmönster.
Älven rinner oförtrutet och tanklöst förbi och bär med sig berättelser ingen
mäktar höra på. Och historier som aldrig borde skett. Den bär också med sig
det vackra, klara, det enkla, som bara naturen kan ge oss. Naturen vi
successivt övergav och blev olyckliga på köpet. Naturen vi förrådde och
bedrog för vår egen bekvämlighets skull. Men naturen kommer inte för
alltid vända andra kinden till. hon kommer protestera högljutt och
agera…. mot oss som lämnade edens lustgård,
för att förstöra densamma.

Det är första gången på nån vecka jag orkar tänka
tankar och känna känslor. Reflektera över tillvaron, livet.
Reflektera över Mitt liv, mina känslor, mina drömmar,
min längtan. Jag har både gett upp kärleken för alltid, och lever
endast för hoppet att få uppleva den. Det är inte ensamheten som
är svår. Det är bara som att det känns som livets mening på nåt vis,
och att jag går miste om det… för mitt brokiga traumatiska inre
hindrar mig från att uppleva kärlek… alltså kärlek mellan man och kvinna.
Små, små hjärtliga kärleksfulla ögonblick, gnistrar förbi i alla våras liv, om vi är
uppmärksamma och uppfattar dem. Så visst längtar jag, inunder den fasad
av lugn, trevlighet, humor, jag penslat på mig
för att skydda mig från bottenlös sorg igen… men visst längtar jag
efter det omöjliga, fast jag gett upp det.

Att odla är en förströelse på ett vis. Men även något jordnära, att vårda
och respektera livet, men även kämpa mot det som dödar livet jag skapar.
Och då paradoxalt nog döda liv för att upprätthålla liv. Så som larver och
kålmaskar som tycker om mina kålblad så mycket att de skulle förinta dem
om de fick hållas. Men jag finner någon sorts ro med händerna i jordmånen,
och se dem växta. Det ersätter inte saknaden… men berikar mig på
ett annat plan, Nu ere gonatt, o jag ska försöka sova i 25,8 grader inomhus.
Vilket är flera grader svalare inomhus än sista veckan.