Invasionen avtar något

Första invasionsvågen av bananflugor över. Bor man i lägenhet,
behöver man inte nödvändigtvis själv ha dragit hem de små
helikopter-hovrande semi-transparanta flygfäna.
De kan komma genom lufttrummor, och frodas i sophusen.
Inga bananer i mitt hem på nån månad framåt nu ! Nu är det nån enstaka
som hovrar för sig själv över diskhon, när jag sprutar på vattnet
i kranen till kaffet. Jag har jagat dem med blomspruta, med papperstussar,
dränk dem med rengöringsvätska i sopkorgen, när de hittat nån mumsig
matrest.

En fantastisk plant-tant

Min odlingsinspiratör och tillika, plant-tant Ewa, för ett verbalt och
tröstlöst krig mot skator och trastar, som river, sparkar och förstör
ärtor och bönor. “Död åt de fåglarna!!!” utbrast hon när de rivit upp
hennes märgärtssådd. Tanken att dräpa en, och hänga upp som varnande
exempel, hade slagit henne. Men jag misstänker att det varnande exemplet
blir fågelmat ganska snart… och inte så avskräckande då.

Att ampes, är största delen till framgång

Min slutsats är att en stor del i att i någon mån lyckas med
åtminstone nånting i odlingen, har kommit att bli att man ampes,
och bryr sig om plantor, och jord. Vårdar dem helt enkelt. Och de kom
helt naturligt för mig, trots att jag inte hade några förkunskaper,
så kommer man en bra bit på väg bara genom att ampes.

*Ampes = oroa sig, bry sig, vårdande. (Ångermanländska)

Att besjäla växter och djur med humor

Jag besjälar växterna lite, pratar med dem,
lite med glimten i ögat förstås, som när jag gallrade morötter,
och tog bort ogräs nära. Och gav dem röster:

– Är du ett ogräs eller är du morot ?
– JAG ÄR MOROT, JAG ÄR MOROT JAG LOVAR!


Eller när jag pratar getingar till rätta, som förirrat sig
intill mig i lägenheten:

– Men är du här nu igen, jag visade ju dig hur du skulle flyga
ut igår, minns du inte det ??

Men getingen bara surrar ändå så.

Värre än kålmask

Det växer över förväntan bra för mig. Och det leder ju till både ros
och ris, eller åtminstone problem. Om man dukar ett vackert bord,
kommer det ofta objudna gäster, både kålmask, sniglar, larver
och värsta sorten Homo Sapiens//Idiotus Saboterus. En annan mindre
välkommen underart av Homosapiens, som jag också räknar till
skadedjur, är Homo Sapiens/Fjäskus Mysus. En sort som tycks finnas
över lag i alla sammanhang, gärna i föreningar, där man kan komma
och ta rätt på frukterna av andras arbete, utan att göra något själv.
Det kryper ända in i benmärgen när mina sensorer och känselspröt
varnar när de är på inkommande.

Äckel-mys

De bara går omkring och små-myser liksom, ler illmarigt och tar för sig
både med lov och utan lov. Och skäms inte en sekund över sitt beteende.
Det är nästan alltid de som bidrar mer, som tvekar när de blir bjudna,
och inte tigger, och ber, Av två anledningar tror jag. Det ena är att
dessa vet jobbet som är nedlagt och av respekt inte kommer och tar för sig
och roffar åt sig. Det andra är att i vissa fall, kan det vara beräknande
när någon roffare “bjuder” på något, och de som inte bidragit till det gemensamma
förväntar sig en outsagd mängd gentjänster och/eller natura-betalning,
som oftast då med mil överstiger det de “bjudit” på.

Jag måste tillstå att jag har oerhört svårt för de “mysiga”, typerna som
lixom “myser sig in” i sällskap, och “myser till sig” grödor, tjänster,
gratis, utan att göra något själva … det kliar svårt i mig !

Uppriktigt uppskattande

Men det finns ju uppriktigt uppskattande människor oxå,
som inte har baktankar om att kunna få ut nåt av andra i varje vaken
stund. Det finns alvar Gullersbo, som stannar och pratar med mig då och
då nere på lotterna. Och han berättar med imponerande minne och precision
från allt han upplevt i arbete och i livet. Det finns det två rullatordamerna,
varav en jobbat på växeln på kommun, som berömmer med massor av rosor
runt pratbubblorna varje gång de går förbi. De fick sallad av mig. Inte mycket
men lite.

Den turkiske laxfiskarens genuina komplimang

Och så finns det han den snälle turkiske fiskaren, vars kvinna Hamrin,
jag är vän med, men jag aldrig lär mig namnet på honom.
Hans svenska är knapp, men han lär sig gärna.
– Mycket vackert… växer
sa han och pekade ut över min grönkål
Och jag på sedvanlig svensk falsk blygsamhet sade.
– Ja det behövs två saker, sol och regn !
– Nej inte två saker… fyra för växa – sa han och sträckte upp fyra fingrar
och fortsatte: Sol, regn, jord…och en Tomas !

Hur grönsaker erhålles ?????


En som inte riktigt hade koll på det var en ung
svensk flicka med invandrarföräldrar från Afrika. När jag kom med
nyupptagna rödbetor med stora blastar. Funderade hon storögt:
– Vem har du fått de där ifrån ?
– Det är mina… jag har fått dem från mig
– Ja men från vem ?
– Jag har odlat dem själv från frön,

och så har de växt och blivit så här stora “
Hon tittade på mig som om jag vore från planeten Mars, helt oförstående.
Hon tittade på mig som om jag försökt förklara för en Stockholmare att
fiskpinnar inte är en fisksort som simmar omkring i havet innan de
simmar in och panerar sig själva i kartongen.
Och hon avslutade med storögt med:

– Ja men från vem har du fått dom ?