En melankolisk känsla infinner sig, som ofta i mitten av augusti. Sommaren är fortfarande kvar, men påminner oss om hösten, genom att ge oss mörka nätter, och svalare dagar.

Till och med nu, när inga Nipyror, Urkultar, eller andra högljudda störningsmoment har förorenat luften ljudmässigt…. till och med nu i år efter nedstängning och restriktioner, så blir det ett sorts anti-klimax när kalendersommaren närmar sig sitt slut, och skolorna snart sparkar igång. Det syns även nere vid mina odlingar, som tagit upp min tid och mina tankar, sen i maj. Pär-riset är nedklippt, löken upptagen, halva kålbeståndet skördat. Det ser lite kalt ut.

“Vilka är vi ? Är vi den plats vi lever på ?
Är vi högtiderna vi firar år efter år …. medan
årstiderna avlöser varandra ?
Är vi våra hopp och våra drömmar ?
Är vi vilka vi väljer att vara… göra…
eller styr slumpen våra liv ?”


… Det var från introt av avsnitt 5 säsong 8 av barnmorskan i East-end. Samtidigt som bilder av vardagen rullade förbi, från en svunnen tid. Men även då inkluderade den lekande barn.

Precis som nu. De är liksom grunden för all framtid. De små oförstörda blanka arken, så oskyldigt ovetande, och så fast lössläppta i nuet, och ingenting annat. Som den lilla solstrålen på balkongen i huset bredvid, med svensk prägling, och afrikanska gener. När det stora afrokrullet och de fantastiskt livfulla skrattet och leendet, som når precis över balkongräcket. Och hon ropar efter mig, och jag skiner upp med ett “hej” vilket får hennes leende att bli ännu större. Och ögonen glittrar av liv, som svarta diamanter. Hon är vår framtid, tillsammans med tusentals andra barn.

Jag har vädringsfönstret öppet, och sval luft strömmar in, medan jag skriver. Stadens kvälls-sus ligger som en mjuk bakgrundsmusik i kvällningen. Solen har gått ned, men ännu …..

…är det ganska ljust

Idag var jag väldigt trött. Jag är 53 år, och glömmer ibland mina begränsningar, rent fysiskt.
Det är mest återhämtning som behövs mer av, annars är jag vid god vigör.

För 5 år sedan den här tiden, var jag naivt hoppfull om kärlek, och kastade mig in och föll hårt….igen…. Hur många gånger klarar en man av att falla hårt ?Jag reste mig igen, efter några år. Men är jag redo att ge mitt hjärta igen ?
Svaret är nog ett bestämt “Njäae” !!
Det är tryggare som det är nu, jag är mer harmonisk. Och då mår jag bättre. Men det är också mer illusionslöst och andefattigt. Men jag får nog acceptera det … tror jag … kanske …