Kanske är det i vårt medvetande..
…..kanske vet vi alltför väl, vad som kommer, och vad som varit.
Det ligger i luften, trots att det är 20 grader varmt klockan 22,
att sommaren ger i från sig sin sista suck. Desperat vattnar jag gurkor
och tomat på friland, för att värmen och vattnet ska ge dem en sista skjuts
till full mognad.

En slags bitterljuv melankoli gästar oftast min själ så här års.
Mitt upp i årets mest fantastiska period, sensommaren med skörd av bär
och frukt, och grönsaker och den underbara hösten, med kyliga, soliga
dagar och färgsprakande löv. Men ändå nån slags antiklimax, över den
intensiva korta svenska sommaren. Underbart men kort, underbart är kort,
alldeles för kort.

Kanske vi dör lite grann så här års, låter våra själar gå i ide,
att leva på sparlåga och betraktelse under mörkrets och kylans
årliga återerövrande av våra liv. För att likt blomster och bin, återuppstå
till våren, och på nytt blomma ut. Även i morgon skulle det vara varmt, men sedan
reser jag och några boule-entusiaster till hösten bokstavligt talat,
då vi ska tävla i Östersund, där det ska vara 14-15 grader dagtid.
Långkalsonger och skoterhandskar ?

Inget är som det varit, och allt förblir som förut.
Campingen i Sollefteå till försäljning, och Bangolfen tvingas andas via respirator.
Min tid där är förbi. Aldrig mer ett styrelseuppdrag. Aldrig mer
låta Mig utnyttjas. Priset för “frihet” är högt. Priset för integritet likaså.
Stå på dig, värna ditt jag och dina rättigheter, och ett digert
antal i din omgivning vänder sig från dig. Men priset för att
inte göra det, är betydligt högre … att vända sig bort från sig själv,
sitt sanna väsen, sina värderingar…. och förlora sig själv.

Kanske är livet så…. kanske kan du inte för alltid lita på någon
annan än dig själv ? Bara tillfälligt glädjas åt andras lojalitet.
Lojaliteter förändras med egenintressen, med jakt på status,
med klättrande på sociala stegen till den sterila känslokalla
societets-himlen. Och allt fler söker sig dit, på bekostnad av sitt hjärta.
Jag känner att mitt Sverige har förändrats i grunden. Mitt Sverige har blivit
kallt, även mitt under de hetaste av sommardagar. Jag vet inte hur sant det
är. Om det är min upplevelse, eller om det även är en realitet.

Jag litar inte på den politiska frihet di blå pratar om, jag vet
att den bara gäller dem. Jag litar inte på den jämställdhet de
nya feministerna predikar om, för den gäller bra dem själva,
både Metoo-feminismen och Ebba-Bush-societets-feminism. Bägge äro de
exkluderande. Jag litar inte på rödfärgen i Socialdemokratins ros,
den har frusit i samhällsklimatet och antagit en blåfärg,
mycket nära de konservativa ökade-klyftor-förespråkarna i
Samlingspartiet … det nya … som blivit det gamla .. eller hur det nu var.

Jag litar inte på flinet från Lööfs mediatränade överklassnuna,
och jag litar inte på Folkdräktsbeklädda rasisters stackars-mig-retorik.

Jag litar inte på människor …. längre

Jag hör hur natten suckar fram den sista kvällsvärmen, som
ska svepa över rosa lingon, och göra dem röda. Jag får ta cykeln och
se hur mycket jag får ihop… om nån vecka eller så.

Och min beundran för Anders Tegnell kvarstår.
Hur pallar karln ?

Nu ere gonatt dock