Här sitter jag helt O-perfekt, och är, med nutida nyliberala normer
mätt, en ganska lagom “misslyckad” man i sina senare år i livet,
och är relativt nöjd. Ibland ganska uttråkad.
Då och då, känner jag mig oälskad och oönskad. Och nån gång ibland
drabbar mig stunder av lyckokänslor, och det händer att jag känner
mig värdefull för andra, och till och med värdefull i mig själv.
Helt perfekt, o-perfekt.

Jag tappar ibland helt o-perfekt, linjen jag försöker hålla
för själslig och kroppslig hälsa. Det är helt perfekt för mig.
Jag gör fel då och då, kan jag nu sensationellt avslöja för den läsare
som trodde annorlunda. … men säg inge till nån !!!
Men jag gör en hel del rätt också, och rätt och fel är dessutom ingen
exakt vetenskap, med exakta mallar. Det verkar vara aningen subjektivt,
bortsett från att jag troligen egentligen vet bäst,
i likhet med de flesta andra.

Jag menar, många kommer tycka illa om mig, baktala mig eller
hata mig ändå… även om jag vore perfekt, kanske ännu mer då.
Det spelar ingen roll egentligen om några tycker illa om mig/dig,
det är ofrånkomligt, och nästan ett kvitto på att du står upp
för nånting, för någon. Och om jag har tur, och följer mitt hjärta,
mina värderingar, så kan det hända att det dyker upp några,
periodvis i livet, som tycker om mig, och till och med helt perfekt,
o-perfekt respekterar mig.