Redan som liten, liten pojke ville jag bara vända
mig om och gå bort… bort från … från …

Och hoppades på att nån skulle sakna mig.
Jag gick, och jag gick och jag gick…. dag efter dag,
vecka efter vecka, år efter år……. men ingen saknade mig.

Jag går än…. jag har gått i 54 år nu…..
Men nu …nu tror jag att jag skulle vara saknad av några
få… det är allt jag önskar. Att vara saknad och efterlängtad.
Ha en plats i någons tankar…. i någons hjärta.
Att vara prioritet i någons liv, någon gång ibland.
att någon väljer mig …ibland … önskar att tillbringa
stunder tillsammans… blir glad av min närvaro, och min röst,
mina tankar mina ord…

Och så tror jag att det är nu…. några få …
och det är allt jag önskar.

Men jag har fortfarande det sårade barnet i mig,
och samma känsla dyker upp ibland,
att jag bara vill vända mig om och gå bort
från … från .. från de jag hoppas skulle stoppa mig.
Jag vet att det är barnet i mig, jag kan hantera det nu.
Och det är okej… det är vuxet, att ta hand om sina känslor,
att ta hand om sig själv.

Det är inte samma sak som att klara sig själv.
Det gör ingen…. det är en illusion… en
farlig illusion. En illusion som även jag har
längtat efter. Jag klarar mig själv i det mesta.
Jag är en klok, smart, empatisk fin människa och man,
men jag klarar mig inte helt själv… inte du heller.

Vem kan segla förutan vind,
vem kan ro utan åror,
vem kan skiljas från vännen sin
utan att fälla tårar?

Jag kan segla förutan vind,
jag kan ro utan åror,
men ej skiljas från vännen min
utan att fälla tårar.