För några år sedan drunknade jag i tårar,
de tog aldrig slut, och ändå var jag tacksam
för varje tår, eftersom utan dem hade jag inte överlevt.
Det är inget självändamål för mig att gråta,
det är bra att det är perioder utan gråt också.
Det viktiga är ändå att jag känner mitt hjärta,
och aldrig, aldrig mer överger det.

Man får bara inte lämna små barn ensamma i världen

Och det innebär ändå för mig, att när jag som nu mår ganska så
jäkla bra, då och då återvända dit det gjort som ondast, dit jag är
som minst och mest sårbar, och lyssna in det. Lyssna på mitt lilla inre
barn, som alltid kommer bo i mitt hjärta. Det försvinner inte för att
man låtsas vara stark, för att man låtsas le, och låtsas tänka
positivt.

Man får inte lämna det barnet ensamt… man får bara inte göra det,
Man får bara inte lämna små barn ensamma i världen… hör ni det !!?
Jag får bara inte lämna barnet i mig ensamt… för det barnet är jag.

Jag tycker synd om dem


Många, många har helt missförstått detta…. och tror att man måste
tänka positivt, och “sluta älta” och “grubbla”. Jag har hört det till leda.
Jag tycker synd om dem…
… för det är dessa som inte klarar sig när marken under deras fötter
rämnar… och ett slukhål drar ner dem. Det är oftast de som
väljer att avsluta sina liv… inte vi som tar hand om små ensamma
små inre barn. Inte vi som gråter över begråtansvärda känslor.

För några år sedan, regnade det tårar, och det var på gränsen till
vad jag orkade med, nästan hela tiden under minst ett år.

Stolt

Jag är väldigt stolt över mig själv, hur jag gång på gång rest mig igen,
efter tusentals fall, hur jag aldrig tappat min empati och mitt hjärta
för medmänniskor. Jag är faktiskt en riktigt, riktigt bra människa.
Och det vet de som sett mitt hjärta…. men inte de som trott sig veta nåt om mig,
de som inte tar hand om sina små barn. Vissa hade nyckeln till mitt hjärta,
och var välkomna in… men var inte rädda om det. Dessa
är i periferin, och får aldrig mer tillträde … så är det bara.

Jag tror på änglar


Jag tror på änglar, men inte riktigt nödvändigtvis på den
version kristendom och religion berättar om. Jag tror inte på
en himmel och ett helvete som sorterar goda från onda, sorterar
rättstrogna från religiöst otrogna. Men jag tror på änglar.Jag tror
att de finns i våra liv när det behövs, och jag tror att det är du och jag som
är dessa änglar, när vi behöver vara det, när vi kan vara det.
Liksom vi plötsligt blir besjälade med änglastoff …

Tillfället gör ängeln


Jag har garanterat varit en ängel för någon nån eller några gånger,
några vet jag om, andra tillfällen vet bara de som behövde mig om.
För den man tillfälligt – för det är alltid tillfälligt – varit ängel åt,
blir man för alltid ihågkommen för änglagärningen. Men den är inte
för alltid¨d en ängel…utan bara en människa. Och det räcker !

Några av mina tillfälliga änglar


Jag minns några änglastunder. Hon som stoppade mig i parken, när
jag inte klarade att fortsätta min promenad, utan
storgrät ned genom träng-schaktet och genom parken. Och ropade mitt
namn, och höll om mig. Eller hon som strök min kind när jag var 19 år
och var förlorad i en storstadsdjungel, och ett vrak. Han som ställde sig
emellan, och sa “honom rör du inte” när jag skulle få gäng-stryk. Och hon Britta
Juto, som i en av mina svagaste stunder, påminde mig om hur värdefull
jag var. Alla änglar där och då…. men bara människor… och det räcker,
mer än väl.

Man får inte lämna det barnet ensamt… man får bara inte göra det,
Man får bara inte lämna små barn ensamma i världen… hör ni det !!?
Jag får bara inte lämna barnet i mig ensamt… för det barnet är jag.