Blog Image

Tomasnyablogg

nya bloggen


Hjärtliga surgubbar ?

Uncategorised Posted on 2020-10-13 23:48


Morfar konkurrerade med fröken ur
Jag minns min morfar Ture Hansson, som en tystlåten,
harmonisk man i det mesta. Kan hända något kuvad för
husfriden. Man kunde ställa klockan efter morfar Ture när
han började skruva på sig o fundera om det inte var nyheter snart.
I synnerhet nyheter på radio.

En tjurig allkonstnär
Utåt sett var han oftast mycket tålmodig och mjuk med oss barn.
Jag kan bara minnas att han brusade upp en enda gång,
under hela min barndom. Men tjurig som få… och det var så han
överlevde mentalt. Morfar kunde allt. Så var det bara. Åtminstone ur vårat
perspektiv som barn. Han var mästerlig byggsnickare, finsnickare,
odlare, fiskare och den obestridlige stick-ut-plockaren, om man fått
sticka i fingret. Han lurade den som fått stickan, med ett lugn och skratt,
så man visste inte när stickan petades ut.

Långsur
Morfar ansågs, i synnerhet av kvinnliga släktingar, hustru, döttrar
som infernaliskt tjurskallig oxå…och långsur ! En gång sade mormor
syrligt åt honom att hon inte gillade att han läste tidningen vid nån
tidpunkt. Varpå morfars vapen då blev att han slutade läsa tidningen
i månader. Men gu så jag förstår morfar, och gud vad många likheter
det finns mellan honom och mig som personligheter. Bortsett då från
vari våra individuella kunskaper och färdigheter ligger.

Kylig
Men jag har kommit att utveckla långsurheten till något annat.
Jag är ju dessutom inte gift eller sambo, vilket ger mig
den friheten och möjligheten. Jag har kommit att helt ignorera
och välja bort människor som inte behandlar mig med respekt,
typ så länge det är på det viset, eller för alltid. Om jag upplever
att inställningen till mitt värde och min tid inte förändras.
Det är vad man skulle kunna kalla tjurig de… eller låååångsur.

Val
Om det inte varit för att jag faktiskt inte är sur, utan bara
väljer bort de som tar min energi och min tid, men inte ger
tillbaka. Det kan möjligtvis uppfattas som känslokallt av de som
blivit “drabbade” (om de nu ens bryr sig, vilket de flesta nog
följaktligen inte gör, eftersom det är deras kyla som fått respons)
Jag väljer helt enkelt bort dessa, och ställer dörren på glänt
i fall de beslutar sig för att respektera mig, min tid.

Andra sidan av myntet
Men jag tror oxå att de som är mig nära, de som respekterar mig
och min tid,. kan vittna om en mycket god vän, som
ofta finns för dem. Morfar lärde mig mycket, mycket om praktiska
saker, naturen, byggen, odling mm mm. Vilket gjorde min frånvarande
mor vansinnig när vi kom hem, och sa “men morfar sa, men morfar
tycker” etc etc. Helt i sin ordning att vi beundrade morfar för det,
tycker jag.

Pessimist
Morfar ansågs oxå som en inbiten pessimist, återigen främst av
de kvinnliga släktingarna, hustru och döttrar. Mormor var tex
sportintresserad, och såg allt om Björn Borg som klistrad. Morfar
kunde inte bry sig mindre. Så han kläckte ofta ur sig om svenska hopp,
“Han kommer förloooora”, vilket gjorde att mormor blev i upplösningstillstånd,
och kallade honom för pessimist. När han i själva verket “småretade” henne
för att få en reaktion, och det lyyyyste i öga på honom när han fick reaktionen.
Humor, för att överleva relation. Men han hade på riktigt en pessimistisk
världsbild, om framtiden. Att det skulle bli tuffare tider för vår generation.

Negativ
Och där kan nog säkert vissa som enkom känner mig via min blogg,
stämma in, och tycka att jag är för dyster, för grubblande,
för negativ. Och jag erkänner, ja är inte optimist i vad som sker i Sverige
och världen. Det finns bara ett sätt att kunna vara det. Och det är att blunda,
stänga öronen och låtsas som om det regnar. Och morfar och jag har väl det
gemensamt att vi följer/följde nyheter, att sätta sig in i världen
och livet. Vilket naturligtvis då kan komma att framstå som
att man är pessimist, när mycket av nyhetsvärde tydligen består
i elände, sensation, och propaganda. Själv tror jag ju att en sk pessimist
i dessa frågor är mera realist än en optimist.

Optimism …. blaha blaha
Om det kommer ett tungt fordon mot mig, och jag väljer att stoppa
huvet i sanden. Så är risken betydligt större att bli överkörd än om
jag ser faran i vitögat, och flyttar på mig, eller på annat vis konfronterar
faran, vilken den än må vara. Därför har jag oerhört svårt för blind positivism
och optimism, som inte har någon som helst grund, utan bara vilar på en naivitet
där man hoppas att ingen är dum mot nån annan, och att allt bara löser sig som
i ett trollslag. OERHÖRT svårt för det. Jag har stött på det allt för ofta,
på allt för många plan i livet….

Hjärta och själ

Vänlighet däremot, empati, solidaritet, medmänsklighet,
skänka, ge bort, utan baktankar, enkelt leverne,
återvinning, Det är min livsfilosofi i stort. Det har inget med
optimism att göra. Det har med hjärta och själ att göra.



EEEEEEEMIIIIIIIIL !!!!!

Uncategorised Posted on 2020-10-13 02:02


Emil, i vinande snöstorm, far med
Alfred till doktorn i Mariannelund … när Alfred får infektion
i tummen han skurit sig i.


Den godhjärtade pojken som gjorde hyss

Ja jag tittar på den, någon gång nu och då. Har den på DVD.
Kanske sympatiserar jag med den godhjärtade pojken som alltid väl,
men vars välgärningar blir till hyss av vuxenvärlden.
Som när han värmer ett grytlock åt sin far, att lägga på magen han hade ont i,
men värmer det jättehett.

Kallare i uppvärmingen

Jag ler, skrattar fortfarande åt Allan Edwalls fantastiska varma
rolltolkning, och blir fortfarande varm inombords, av Astrid Lindgrens
varma berättarröst. Det är storslaget, varmt, jordnära, humoristiskt,
och det görs inget som är i närheten av samma klass längre.
För vi lever i en kallare era…. och då pratar jag inte om vädret.

Mer men mindre trygghet


Jag har som sagt var allteftersom åren gått, funnit mer av trygghet och tillit
till mig själv. Men samtidigt förlorat alltmer tillit till världen och min samtid.
Och då kan väl en liten bit av det hela naturligtvis vara, att alla, alltid tycks
längta tillbaka till det man känner igen och förstår, när tiderna förändras.
Allt var inte bättre förr. Men det HAR blivit kallare, mitt under den globala
uppvärmningen. Och då får man väl förlåtas en aning om en gammal gubbe,
med en liten trasig pojk inombords….. låter sig tröstas av Astrid, och
skratta med Allan.

Min operfekte far, och mina icke saknade syskon och mor

Jag saknar min Operfekte varme far, då och då. Den ende i min familj,
som jag kände som familj,… i vuxen ålder. I barndomen var han
frånvarande. Jag saknar inte mina bröder, de har aldrig haft nånting
att ge tillbaka. Och jag saknar inte min mor, som ofta gjorde mig så
trasig inuti. Jag kanske har tomrum inuti, där det skulle funnits
bröder och en mor. Men jag saknar inte dem.

Gör mig lite lycklig… ibland

Det har varit en längre period med mulet och regn nu,
men ändå relativt varmt ute. Odlingen är till största delen omhändertagen,
och sparat i frysboxar. Men grönkålen står stolt och frodig kvar
i höstkylan, likt en trotsig nordisk regnskog. Och tycks inte ta slut
än hur mycket jag ger bort. Det gör mig lite lycklig …. att ge bort asså,
och att den står och är grön, frodig och vacker.

Urstark och sårbar


Jag känner mig urstark nu, och ynkligt sårbar.
Det är faktiskt så det är i verkligheten. De finns
oftast parallellt, styrkan och skörheten. Och en sorts styrka, är just
att tillåta sårbarhet, att vara känslig. För motsatsen, torde väl vara
okänslig… och det är väl inge vidare va ?

Men det gör inget


Lite småskavanker fysiskt och själsligt förekommer …även nu.
Men det… det är livet gott folk, det är livet. Och imorrn o i övermorgon,
ska visst solen titta fram igen. Och det gör inget !