Emil, i vinande snöstorm, far med
Alfred till doktorn i Mariannelund … när Alfred får infektion
i tummen han skurit sig i.


Den godhjärtade pojken som gjorde hyss

Ja jag tittar på den, någon gång nu och då. Har den på DVD.
Kanske sympatiserar jag med den godhjärtade pojken som alltid väl,
men vars välgärningar blir till hyss av vuxenvärlden.
Som när han värmer ett grytlock åt sin far, att lägga på magen han hade ont i,
men värmer det jättehett.

Kallare i uppvärmingen

Jag ler, skrattar fortfarande åt Allan Edwalls fantastiska varma
rolltolkning, och blir fortfarande varm inombords, av Astrid Lindgrens
varma berättarröst. Det är storslaget, varmt, jordnära, humoristiskt,
och det görs inget som är i närheten av samma klass längre.
För vi lever i en kallare era…. och då pratar jag inte om vädret.

Mer men mindre trygghet


Jag har som sagt var allteftersom åren gått, funnit mer av trygghet och tillit
till mig själv. Men samtidigt förlorat alltmer tillit till världen och min samtid.
Och då kan väl en liten bit av det hela naturligtvis vara, att alla, alltid tycks
längta tillbaka till det man känner igen och förstår, när tiderna förändras.
Allt var inte bättre förr. Men det HAR blivit kallare, mitt under den globala
uppvärmningen. Och då får man väl förlåtas en aning om en gammal gubbe,
med en liten trasig pojk inombords….. låter sig tröstas av Astrid, och
skratta med Allan.

Min operfekte far, och mina icke saknade syskon och mor

Jag saknar min Operfekte varme far, då och då. Den ende i min familj,
som jag kände som familj,… i vuxen ålder. I barndomen var han
frånvarande. Jag saknar inte mina bröder, de har aldrig haft nånting
att ge tillbaka. Och jag saknar inte min mor, som ofta gjorde mig så
trasig inuti. Jag kanske har tomrum inuti, där det skulle funnits
bröder och en mor. Men jag saknar inte dem.

Gör mig lite lycklig… ibland

Det har varit en längre period med mulet och regn nu,
men ändå relativt varmt ute. Odlingen är till största delen omhändertagen,
och sparat i frysboxar. Men grönkålen står stolt och frodig kvar
i höstkylan, likt en trotsig nordisk regnskog. Och tycks inte ta slut
än hur mycket jag ger bort. Det gör mig lite lycklig …. att ge bort asså,
och att den står och är grön, frodig och vacker.

Urstark och sårbar


Jag känner mig urstark nu, och ynkligt sårbar.
Det är faktiskt så det är i verkligheten. De finns
oftast parallellt, styrkan och skörheten. Och en sorts styrka, är just
att tillåta sårbarhet, att vara känslig. För motsatsen, torde väl vara
okänslig… och det är väl inge vidare va ?

Men det gör inget


Lite småskavanker fysiskt och själsligt förekommer …även nu.
Men det… det är livet gott folk, det är livet. Och imorrn o i övermorgon,
ska visst solen titta fram igen. Och det gör inget !