Jag var inte snäll …mot mig ..idag.
Det var inte första gången, och hur
gärna jag än vill ändra det…. så finns det en risk att
det händer igen… att jag gör det igen. Jag har flera sätt
att skada mig själv, repetera det jag blivit fel lärd, att tro
om mig själv. Att tro att jag ingenting var värd. Det var inte
jag som höll i tatueringsnålarna. Det var inte mitt fel.
Men det blev tatuerat långt in i själen, ända in i benmärgen
under en halv livstid,
… och tar längre än en halv livstid att förändra.

Jag blev aldrig riktigt välkomnad
in i den här världen. Jag kände mig aldrig
riktigt välkommen. Jag fick ingen given plats i den.
Och nu när tiden har färre timmar, dagar, månader och år kvar,
måste jag kämpa för varje litet utrymme jag kan ta min plats,
i livet. För varje lite stund jag kan göra det.
Och att skriva det jag nu skriver, är ett av många, många sätt
att göra det.

Men med tanke på hur jag präglades, till att
avsky mig själv, har jag ändå gjort ett bra jobb.
Ett riktigt bra jobb. Det är svårt att utplåna en del av sig
själv, som var det enda du visste. Det kan upplevas som
att utplåna sig själv, om jag inte fyller det med något annat.
Men det är i själva verket tvärtom…. att om jag gör mig av
med den självbilden, som präglade mig från mina första
år, det är då … det är då … det är då jag finns.

Ibland har jag mått så dåligt att jag kräkts, utan att det haft
med magsjuka eller influensa att göra. Oftast efter att jag
gjort mig själv illa… själsligen… i mina tankar. Det händer fortfarande,
fast inte lika ofta.

De har hur som helst fel… de som tror sig veta. De som tror
att de vet nåt om mig. De som tror sig veta att det bara är att
lämna det bakom sig, och gå vidare. Jag vet det nu, de vet ingenting,
annat än hur de lever sina liv, utifrån sina förutsättningar.
Och likt mig gör illa sig själv, utan att förstå det, och likt mig
talar om hur andra ska göra för att bli fri. För det
är lättare … det är lättare ……än att se sig själv.

Det är lättare, än att se den förlust jag inte vill
se, tänka på, acceptera. Och för mig var det, är det
att jag inte var välkommen till det här livet, att jag
inte var önskad. Och det har länge varit utgångspunkten för mig
i varje given situation, i varje nytt möte i livet, att jag inte varit välkommen,
att jag inte varit önskad. Och det har varit mycket svårt att övertyga mig
om motsatsen.

Att be oss som fick den starten,
att glömma det, är som att be en förälder som förlorar
sitt barn, att glömma barnet …
Det är omöjligt, det är fel att glömma, och det är inte
bra att glömma. Och det får en absolut inte att komma vidare.
endast om man kan bära det med sig, lära sig acceptera,
lära sig hantera det… kan man klara av det. Endast då.
Jag vet inte mycket… men det vet jag.

Låtsas inte förstå, om du inte förstår.
Men försök att förstå, om du tycker jag är bra. Och om du ändå
inte förstår, vilket är helt förståeligt, erkänn det. Det är ok.
Det mesta i livet förstår vi inte, och de flesta av människor
vet vi väldigt lite om egentligen. Om oss själva till och med.
Så det är ok om du inte förstår.

Jag finns fortfarande. Ibland känner jag glädje,
och att jag är uppskattad som jag är. Den är inte
jättegammal. Det är jag som skapat det.

Ett annat sätt att ge mig själv plats i livet, är att
repetera, repetera, och åter repetera hur bra jag är.
Jag gör det medvetet med övertygelse, även när
jag inte tror på det…. tills jag tror på det.
Jag gör det med glimt i ögat, och jag gör det på fullt allvar.
Jag gör det tills jag tror på det, även om det blir först nästa liv.

Till sist ett underbart citat, som värker i mitt hjärta av
längtan, och av saknad, för att aldrig fått uppleva det.
Från filmen “Skönheten i allt” När han blev far, och var jätterädd
och osäker, tills han fick sin dotter i sina armar:

‘It wasn’t that I felt love, it was that I felt like I had become love‘.