Jag får ibland lite känslominnen från förr,
dofter, bilder, som fragment, som kommer och går,
utan att göra nåt större väsen av sig. Några har ett skimmer
av falsk nostalgi över sig, dvs minen som från
dagens ljus, ter sig bättre än de var.
Jag tänker att jag skulle vilja skriva en bok om dem,
om mina erfarenheter, men känner mig för splittrad för det,
och vet inte vilket tonläge jag vill ha på texten, varför jag ska skriva det,
eller vem som ska kunna tänkas vilja läsa den.

Jag är rädd att jag ska fastna för mycket i moll-bitarna i stycket,
i boken. Så har det nämligen blivit när jag försökt mig på att skriva musik,
den musikaliska biten. Textmässigt kan jag nog skriva både lättsamt,
själsligt och politiskt. Men det är även så att bloggformatet passat mig
bra för att jag efter ca tusen ord, är helt slut i pallet, och tom på ork,
precis som när jag läser böcker. Jag har ju faktiskt gjort 2 böcker
i fysiskt format, men baserat på blogginlägg. Kanske det är det bästa
formatet för mig.

Jag är ganska mycket en kortdistansare när det gäller allehanda egna
projekt faktiskt. När jag får idén, eller tanken vill jag helst ha börjat nyss,
utan förberedelser eller planering, och sedan hålla på tills det är färdigt.
Det finns tillfällen då det är en bra egenskap. men naturligtvis
också tillfällen då det inte fungerar alls, och det liksom inte blir
någonting av det.

Just nu är jag trött i tanken, och kan inte luta mig utan att somna.
Det är ju natt ute så…



….fast klockan bara är 17.21

Springer då och då på dansgudinnor, vardagen,
och får rent instinktivt lust att liksom bara gå fram
och grabba tag i dom och leende börja svänga runt till
klyschiga texter om kärlek, och dansbandsbas. Idag var det S på
Café Petter jag blev sugen att dansa med, men för trångt.
Igår var det A jag mötte på Lilla Caféet. Lite konstigt är det… att de
befinner sig i såna miljöer och inte på dansgolvet. En sak är säker,
dansstegen finns kvar i mig än hur länge uppehållet blir. Ja om jag inte blir
kroppsligen justerad då förståss.

Vänner frodas, vänner lider, vänner plågas, vänner älskar, vänner dör.
Bekanta likaså. En medelålders solstråle med rullator, lämnade nyligen in,
och saknas i min vardagsbild, alltid glad att se mig. Sollefteå är inte
riktigt detsamma utan dig. Vi var inte nära vänner, men bekanta, och ett
glatt inslag i Sollefteå. Far väl Anna.

En äldre man jag känner nära, är också illa däran,
och så slut att han inte orkar ha kontakt, fast viljan finns.
Men de små knopparna, som gror i vår värld, fyller den med liv och hopp.
Min väns son gjorde stor svart boll av pärlor, på pärlplatta,
och var jätteglad. Hans favoritfärg är svart. Jag älskar det.
Liten pojke kom och lånade skruvmejslar av mig, till sin pappa.
Tydligen gör de så här i huset. Föräldrarna kommer oftast inte själva,
utan skickar sina barn.

Det och en mängd andra saker har fått mig att känna mig uppgraderad
i livet. Jag inser att jag blivit äldre, och att jag har saker och kunskaper
som uppskattas av människor. Jag uppgraderar mig härmed helt
ödmjukt till kvarterets snälla farbror. Och även lite i vänskapskretsen.
Jag minns från Visättra i Flemingsberg, när vi var riktigt små.
Bodde en tant i vårt hus, som kallades snälla tanten, Hon gav kakor till oss barn.
Jag lånar ut skruvmejslar, och lagar punkteringar åt grannbarnen.

Och hjälper vänner med sommarstugor… så de så.
Förövrigt verkar det som en sten idag fallit från min bröst, ett ok från
mina axlar. Om något som kan tyckas tråkigt för andra, men bra för mig.
En tidsera är förbi för mig, och jag kan ägna mig åt sånt som gör mig glad.
Ingen äger mig.

Och jag har inga som helst ambitioner i livet,
och det gör mig tokglad ! Prova så får ni se.