Jag känner mig ibland som en främling
i en tidsresa i framtiden, fångad och utan möjlighet
att återvända till en tid jag förstod, en tid
som jag kände igen, där morgondagen hade hopp,
där kärlek var möjlig, i mina drömmar.

Det fanns en höger och en vänster, där vänstern stod för
minskade klyftor, och ett tryggt, välfärdssamhälle
för alla. Det fanns en familj, det fanns en sommar,
man förstod allt man visste om, men man visste inte om
speciellt mycket.

Nu är vänsterblocket ett minne blott. Och hälften av vänsterpartiets
väljare består av karriärister, som kallar sig feminister.
Vänsterblocket blev absurt nog upplöst av en fd svetsare, en metallbas,
som slogs för arbetarnas rättigheter. Nu har han anammat
en ren borgerlig politik, som gynnar de rika.
Jag känner mig ibland som en främling
i en tidsresa i framtiden, fångad och utan möjlighet
att återvända till en tid jag förstod, en tid
som jag kände igen, där morgondagen hade hopp,
där kärlek var möjlig, i mina drömmar.

Men mina rosenskimrande minnen från förr, är
inte sanna. Den tiden var på ett privat plan fullt
av livsförödande svek, från de som var de enda
jag hade att lita på. Sviter som jag ännu brottas med,
och kommer behöva hantera livet ut. Sviter som troligtvis
gjorde utsikter till en egen familj mycket, mycket små.
Och för vad och för vem lever jag då ?

Här sitter jag vid mitt nedslitna tangentbord, där minst
tio bokstäver inte längre går att tyda. Och jag har kommit så långt,
gjort ett sådant hjältemodigt arbete i att välja livet, trots att det
inneburit svårigheter som inte går att beskriva, på ett vis
som går att förstå för många. Här sitter jag och skriver ord
som ingen bryr sig om, och är naiv nog att hoppas på att göra skillnad,
i en värld där inte många själar bryr sig om någon, där allt för många
ryggrader har förvandlats till gelé.

Jag känner mig ibland som en främling, i min samtid. Vissa värderingar,
tankesätt och fel och rätt, om moral, och omtanke
tycks vara som bortblåsta. Skillnaden på Skådespelare, komiker, författare,
musiker från förr och nu, ger en bild av det moraliska förfallet.
Allt är hårdare nu, kallare, råare, mer hänsynslöst. Det finns inte
längre någon Tage Danielsson, Carl-Gustav Lindstedt,
Sonja Hedenbratt, Jerry Williams, Sven Wollter.

Jag känner mig ibland som en främling, i min samtid.

Vem ska nu ge mig hopp om framtiden, vilka idéer ska vi nu
klänga oss fast vid, när medmänsklighet, empati och jämlikhet
är döda som politiska ideér ?
Nu när även Sverige valt att ha ett politiskt system där vi har att välja
på extremt mycket höger eller ännu mer höger. Precis Som Amerikat,
vars alla dåliga egenskaper vi kopierar och anammar. Hur går det för
dem just nu ?

Är det så vi vill ha det ? Eller var kanske solidaritet och minskade klyftor
en bättre idé ? Men som ingen var villig att slåss för ?

Vem ska nu ge mig hopp om framtiden ?