Under större delen av mitt liv, har jag haft körkort,
men inte ägt bil. Jag hade en vit Nissan Sunny Exlusiv,
med stort rosthål på framskärmen, strax under den
exklusivt kromade exklusiv-skylten. Men den fick jag
ärva av min motorkunnige far, när han köpte en
lite fräschare,Blå Nissan Almera. Så jag har gått
och cyklat mig fram i tillvaron mest hela tiden.
Och för det är jag mycket tacksam… mycket tacksam.

Redan som liten var det till fots eller per cykel som gällde.
Det fanns inga curlingföräldrar i mitt bostadsområde
på 70 och 80-talet inte. Nog hade de bil alltid. men man skjutsade bara
inte barn dit de skulle. Inte mina föräldrar iaf. Visst åkte jag bil nån
gång när DE skulle nånstans. Men det skjutsades inte en enda gång
enkom för att skjutsa barn/mig på nån aktivitet. Och för det
är jag mycket, mycket tacksam.

Redan innan tonåren, vid 9-10-årsåldern, cyklade jag ensam,
eller gick många mil hemifrån. Visst var det många, långa ensamma
mil, oftast. Men det hade ju inte varit bättre om jag suttit still
ensam, och haft det som jag hade det på den tiden. Så
jag är mycket tacksam.

Än idag går jag, mil efter mil, efter mil. Än mer nu under
virustider. Idag gick jag upp till Hallstaberget och hem,
än en gång. 8 km. Mil efter mil. Men nu för tiden är det
enbart av godo, och jag mår gott av det… enbart gott.
Jag ska nog tids nog ge mig på Nipleden igen oxå.
2,7 mil. Jag gick den i somras.

Undrar hur många mil man gått i sitt liv ?
Hur många steg man tagit ?
164.250.000 steg skulle jag tagit om jag utgår från
att jag gått 5 km varje dag. Och helt orimligt är det inte,
med tanke på hur mycket man går, även när man inte
tar promenader enkom för promenerandets skull.
Speciellt om man inte har bil. Osså går man hu inomhus en del oxå,
även i en fjuttig etta på 36 kv.

Så jag har väl kanske 100.000.000 steg kvar i mig,
om jag får leva och ha hälsan.