Man kommer bara en viss sträcka på en tank,
även om man har reservdunkar, att fylla på med.
Men till sist hackar man sig fram på ångorna innan
man plötsligt står helt still, mitt i en skog långt
ifrån påfyllning.

Man skulle kunna tro att jag skriver om bilar och bensin.
Ja det är själva tanken, att ha tanken som metafor, för den
mänskliga själen… min själ !
Hur fyller man på energi, och liv i en själ då?
och hur länge räcker det innan själen bildligen befinner
sig mitt ute i skogen, i pinande iskyla och mörker ?
Och är utan “reservdunk”

Ja har under livet närt min själ med dans, på danslogar
nära somriga norrländska sjöar, och dansanta älvor och
gudinnor. Jag har närt den med socialt umgänge i samband
med oerhört roligt boulespel. Och jag har närt den med att spela
musik tillsammans med Åsa och Per-Åke, och till och med spela för
människor nån enstaka gång. Och jag har närt den med lite fysisk
beröring, ja till och med kramar till och med… ibland.

Men själen bor i min kropp, och när jag när min kropp, så när jag även
min själ, och vise versa. Och där har jag också gjort mitt yttersta.
Men nu så här på årets näst sista dag, känner jag hur jag frenetiskt
letar efter en reservdunk till, för själen ….. för livet.

Trött, trött och kall i själ och kropp, gör jag som jag alltid gjort.
Jag tar ett steg till, och ett steg till, och hoppas att tunneln
snart tar slut, och ett ljus skymtar vagt. En liten skvätt energi, fick
jag av snön som föll idag och lyste upp. Men mest saknar jag umgänge,
sysselsättning och framför allt solen….

Nej det sliter på både kropp och själ nu,
när det är nära på soppa-torsk.