Jag förstår inte….
Varför är jag här ?… annat än bara för att vara här.
Det är så mycket jag inte förstår i livet, om världen.
Dagarna som jag var levande död, är fler än jag kan räkna,
men jag tog mig igenom dem, och kom ut på andra sidan.
Och missförstå mig inte, jag är tacksam. Det är inte det.
Och jag är inte deprimerad… inte nu.

Men jag förstår inte.
Min far är borta, min mor likaså. Och det är helt naturligt,
så blir det för de flesta… men saknaden efter deras bortgång är
inte den som lämnat ett stort hål i mig… men saknaden
av när de skulle funnits där… mina första 15-20 år. Och det lämnar
ett irreparabelt hål av ingenting. Hur saknar jag nåt jag aldrig
har haft?

Det är en del av mig nu, det hålet, den saknaden av saknad.
Det och allt annat som jag upplevt, råkat ut för och
allt jag gjort och mina val… har format mig till den jag är.
Varför är jag här? Vad gör mitt liv för skillnad? Jag tror det gör mer
skillnad än jag förstår… för jag förstår inte.

Man har slagit på mig under så många år, i olika skeden av livet,
misstänkliggjort mig, hånat mig… redan från början. Men jag
har rest mig, och gått vidare…. kravlat och krupit,
när jag inte orkat stå… metaforiskt. Jag har levt för att bli sedd..nån
enda gång… för att bli älskad… nån enda gång.

Nu har jag sett mig… och jag har stått upp för mig.
Min rygg och hållning är rak, även när hjärtat brister,
och hålet… saknaden av saknaden… gör sig påmint.
Men jag har ännu aldrig känt mig älskad. Och jag är
värd att älska … jag vet det nu. Och jag ångrar ingenting jag gjort
För jag har lärt mig mycket av det som gått fel.
Hur många har det ?

Men jag förstår inte… varför är jag här, om inte för att älskas
och älska? Jag tänker mig att någon enda människa på denna jord,
borde kunna älska detta hjärta, denna starka, bräckliga, okuvliga man,
Som rest sig …igen.

Men det är okej…ändå.
Jag är tacksam över allt jag fått, och allt jag lärt.
Jag är glad över skratt och samvaro. Men gladast och mest tacksam
är jag över alla de gånger jag betytt något för någon annan, oavsett
ålder eller kön, etnicitet. Men allra varmast blir jag i hjärtat då jag får
betyda något för barn… någon enstaka gång. När jag får vara den som ser dem
när ingen annan ser dem. Ge dem hopp, säga de ord de behöver höra,
som ingen sagt. Stå på deras sida, för att de behöver någon som står på
deras sida, inte för att de har rätt eller fel, gör rätt eller fel.

Ingen-ingenting gör mig lyckligare.
Och då kan jag leva med att aldrig ha känt mig älskad.