Jag är trött.
Trött på så många vis.
Den skönaste tröttheten är den av att
ha pressat min kropp till träning, och nu åtnjuta vila.

Men jag blir också trött på människan, på världen.
Vi är tamefan inte kloka !

Jag måste stå upp mot galenskaper då och då,
för att kunna se mig själv i spegeln. Men ibland,
ibland blir jag väldigt trött. Vi är tamefan inte kloka.
… människan alltså.

Jag orkar inte ens, för närvarande gå in i detalj,
på Ebba Busch, Annie Lööf, Nyamko Sabuni, Jimmy Åkesson,
Björn Söder, Ulf Kristersson, Mattias Karlsson, Donald Trump,
Rudy Giuliani, Jair Bolsonaro, Vladimir Putin,…
Osså den ha-galna superkränkta lyx-feminismen ovanpå det dessutom.
Jag orkar tamefan inte.
Som om det inte fanns tillräckligt med bekymmer i livet utan allt detta.
Jag orkar inte … inte ikväll iaf…

Livet är skört… jäkligt skört. Demokratin ännu skörare….

Här i mitt underbart gråa liv, har dagarna iaf blivit 3 timmar längre.
Och kylan håller mig inte inne. Jag har varit ut i princip varenda dag,
oavsett väder. Det kan bli ännu en sommar med lite tur.
Jag kanske får behålla min hälsa, och då är jag alltid tacksam,
alltid !

Och ikväll är jag sovtrött, och trött i kroppen.
Underbart ! Och den enda underbara värken har jag lyckats
åstadkomma: Träningsvärken !