Jag träffade en före detta granne på Coop idag.
Vi har känt varandra ytligt i 35 år nu. Han blev läkare
och fick många barn. Jag blev socialfall, och har inga barn.
Om jag inte minns fel är han nästan 10 år äldre än mig,
men är född på samma datum som mig, 9e september.

Jag har en annan, ungefär lika ytlig bekant, som oxå är
född den 9e september, fast bara 8 år äldre. Han fick två döttrar
och blev lärare. Och en tredje, lite närmare än bekant kanske.
Som iofs inte är född den 9e sept, men den 6e september,
men är o andra sidan född samma år som mig.
Han var länge kommunanställd,
men är nu arbetslös, och har inga barn.

Ingen av dessa har jag umgåtts kontinuerligt med, men de har
liksom följt med i utkanten av hela mitt vuxna liv. Och har varit
just det, bekanta ansikten, som man småpratat med lite då
och då, och nästan varit som vänner, eller åtminstone potentiella vänner,
aldrig i närheten av ovänner iaf. Nån slags märklig, vardaglig respekt
för varann. Ibland har det gått år mellan gångerna man stött på varandra.
Livet har liksom rullat vidare, och världen fortsatt snurra, och huxflux
stöter man på varandra, på Coop e torsdagskväll. Eller som han med två döttrar,
på en äventyrsgolfbana i Sundsvall för nåt år sedan.

Det är ytlig men vänlig och menat intresserat konversation om
hur vi har det, på ett genomsnitt på kanske 3-4 minuter vid varje
tillfälle vi stöter på varandra. Men jag gillar det. Jag gillar den typen av
vänskaper/bekanta, med några fraser: “Hur bor du nu ? Vad gör du nu för tiden ?
Du har åldrats väl ! Och/eller som jag sa idag, ärligt när läkaren frågade vad jag gör:
Och jag sa att jag är sjukskriven för själen
– Men har du ett bra liv ?
– Ja just nu är det okej, det var fem år sedan jag hade depression senast,
och jag har haft 4-5 st i livet. Men man uppskattar ju det som är bra på ett annat sätt,
när man haft åratal i depression, skrattar jag
– Ja man gör ju det, säger han och ler
– Men om en si så där 3-4 liv till, så kanske jag lärt mig tillräckligt för att kunna leva ett liv, sa jag
– Ja så där känner jag oxå ibland, att om man fick starta om, säger han.

Osså skiljs vi åt igen, och kanske ses nästa vecka, eller om 5 år,
eller inte alls. Vem vet ? Men såna där “figurer” i sitt liv i periferin,
tror jag, åtminstone för mig, har en viss betydelse. Ett bekant vänligt ansikte.
Vänner som aldrig umgås… och det är bra så. De fyller sin funktion tror jag.

Han nollsexan, bor i mitt hyreshus, så vi träffas oftare. Men umgås inte heller
som vänner, men är väl ändå det på nåt vis. Hjälper varandra när vi behöver det,
med små vardagsting.

Men vad olika våra liv blev ändå på många vis. Och ändå så lika,
och så på samma nivå. Ingen förmer än den andra, och ingen mindre.
Inte ens socialfallet.