Samtidigt som mitt hjärta krossas över Jasmine,
så får jag bita mig i tungan för att inte i samma veva
bli skogstokig på feministisk media, även i detta fall.
Men jag biter … AAAJJ … mig i tungan då.
Men jag puttrar ur mig siffran 70 % …och säger inget mer om det då..
…just nu.

För det gör ont i hjärtat, riktigt ont när en 13-åring
tar sitt eget liv. Och vet ni, det gör riktigt ont när en människa tar sitt liv,
vilken som helst. Men jag retar mig på människors/samhällets
indignation, stelhet, och omänsklighet inför psykiskt lidande.
I det här fallet Socialtjänsten, som låser in Jasmine mot sin vilja,
och inte tar tag i ärendet, inte tar tag i Jasmines situation. Hon är
en människa som skriker på hjälp, men blir inlåst.

Jag känner igen det från när jag haft mina avgrundsdjupa depressioner,
där jag ibland legat i fosterställning, och gråtit, dag ut och dag in
i åratal. Och när jag gråtit lungorna ut mig, visste jag att uppehållet skulle
bara vara i max en timme, innan det började om igen.
Hur bemötte omvärlden mig? Med ignorans, med avståndstagande,
med medicin som lösning, när allt jag ville ha och behövde var
bekräftelse och närhet. Hur i helvete tror de att Jasmine mår av
att bli inlåst mot sin vilja, när hela hennes liv är som bortblåst?
Handläggaren var på semester ????? Ja men hör ni inte hur
förbannat sjukt detta är. Så klart folk måste få semester, men man kan inte
lämna en så skör människa, med ursäkten att vara på semester,
då måste andra träda in !!!!!

Och bli inlåst på ett hem för ungdomar med kriminella problem,
och missbruk, något som inte stämde för henne.