Tick tack, tick tack
Tiden tickar vidare, livet levs.
Jag lever livet, efter bästa förmåga. Utan extravagans,
utan dramatik, utan passion. Och jag varken kan eller
vill åka runt och se världen, innan jag “drar in årorna”.

Upplevd glädje, gladare än hävdad glädje

Man får glädjas åt det som finns anledning att
glädjas över, och den lilla, lilla glädjen kan vara lika stor
som den stora, stora glädjen, sägs ska vara för de som
lever i extravagans, passionerat och dramatiskt.
Om inte större till och med… i UPPLEVD glädje.

Det är ju toppenbra, tycker jag !
Och nu har jag efter en tids outredd ryggont i ländryggen,
återigen rörligheten att kunna ta på mig mina strumpor
utan att ligga till sängs med smärtor i ryggen. Det är ju toppenbra,
tycker jag !

“Du har ju liiiite pengar Tomas!!!”

Jag känner mig rik, även om de flesta inte förstår vad jag snackar
om. – “VA F-N SNACKAR DU OM TOOOOMAS !!!!…. du har ju liiiiite pengar”!!!”
Ja … na … njää… Inte så lite pengar heller faktiskt. De senaste två åren
är de första i mitt liv som jag inte är black vid månadens slut.
Och det händer att jag kan köpa saker, jag inte kunnat köpa förut!

Låtsasinköp, med leende mun
Det innebär i praktiken att jag går omkring och “låtsasköper” saker
i mitt huvud, men sällan slår till. Och ler och känner mig rik
bara för att jag KAN köpa vissa saker, som de flesta iofs tar för givna.
Den känslan är endast möjlig om man levt på marginalen,
och ju längre man levt så, desto mer uppskattar man när det blir bättre,
och ju mer man uppskattar, desto lyckligare blir man.

Den som bara har pengar, är inte rik.

Men pengar är verkligen det enda den fattige har, som Staffan Lundgren
citerade om och om igen, och alla tyckte han var mer konstig än innan.
Men så rätt ha hade. Den som bara har pengar, är inte rik.

Som tur var, så visade det sig att promenader hjälpte till att läka ryggen,
även väldigt långa promenader, gjorde att spänningar i ryggmuskler
släppte. Jag är väldigt tacksam för det faktiskt.

Inget ont som inte har nåt gott med sig

Varför är jag inte black nu då, vid månadens slut?
Ja säg det? Jag vet inte i detalj, men minskade utgifter
är den gemensamma nämnaren. Men bara minskat på onödiga
saker… tycker jag iaf. Det är klart … att sluta äta sockerprodukter
i tid och otid, gav inte bara kroppsliga hälsoeffekter, utan drog ner på
kostnaderna drastiskt också. Och att baka 95 % av matbrödet själv,
hjälper säkert till nån krona. Se skulle jag tippa att Coronan,. märkligt
nog hjälper till att dra ner utgifterna, delvis ofrivilligt. Inga
dansutgifter, kraftigt minskade bouleavgifter. Men över lag klokare
inköp när jag köper in oxå.

Jäääävla intressanta bokjävlar!!!

Nu rök det ju lite kosing på bokrean iofs. O ändå har
jag sagt till på skarpen till Jörgen Desen:

– VAD HAR JAG SAGT OM ATT SÄLJA INTRESSANTA BÖCKER !!!

Nå ja … extrapris iaf, men det gick nog nästan tusen kronor
till bokrean. Men då har jag faktisk, hör och häpna,
börjat läsa i de böckerna jag köpt. Jag är väl för snål,
så det ska läsas tills ögonen blöder, om jag väl köpt böcker.
Och ändå klarar jag sällan läsa mer än 30 minuter i sträck
innan jag nickar till, oavsett hur intressant det är.
Ovan läsare, men tjurig också.

The Bucketlist
Ett citat från en av mina favoritfilmer, kan komma väl till pass
i en blogg som denna om lycka, och att leva väl.
“The bucketlist” med Morgan Freeman och Jack Nicholson.
Jag har sett den ett 50-tal ggr, och tröttnar inte förrän DVD ,-skivan är
utsliten.

länk till trailer

(Två dödssjuka män Edward Cole och Carter Chambers
träffar för första gången på varandra när de hamnar i sal på Sjukhus.

den ena miljardär, och den andra bilmekaniker.
De blir väldigt nära vänner, såna vänner som gör allt för varandra och när Carter
börjar prata om sin “Bucket List” – en lista på saker man ska ha gjort innan man dör,
en idé som kläcktes av en gammal filosofilärare denne hade på collage hakar Edward på.
Han vill göra extravaganta saker och har också de ekonomiska medlen att klara av det med.
Tillsammans försöker de nu beta av alla punkterna på den lista de gemensamt sätter ihop,
allt från jordnära och emotionella önskningar om att skratta tills man gråter,
till äventyrslystna idéer som skydiving.
)

Morgan Freemans fantastiska berättarröst introducerar filmen så här:

Edward Perrimont Cole died in May. It was a Sunday afternoon,
and there wasn’t a cloud in the sky. It’s difficult to understand the sum of a person’s life.
Some people would tell you it’s measured, by the one’s left behind.
Some believe, that it can be measured in faith. Some say by love.
Other folks say, life has no meaning at all.
Me… I believe that you measure yourself… by the people who measure them selfs by you.

What I can tell you for sure…That by any measure, Edward Cole lived
more in his last days on earth…then most people manage can gain, out of a lifetime.
I know that when he died, his eyes were closed…and his heart was open
.”

En hake

Men trots att det är en av mina absoluta favoritfilmer, så hakar jag upp mig
på beskrivningen att miljardären Edward Cole, skulle ha levt sitt liv
mer, sina sista dagar på jorden, än de flesta skulle kunna på en livstid.
Jag är nämligen övertygad om att det är ett gravt feltänk att hävda detta.
att om man hinner bränna obegränsat med pengar på saker 99,99 %
inte kan spendera i lyx, så lever man mer? Men så är det också
en amerikansk film,
kanske till och med Hollywood, vad vet jag? …
Och är filmen amerikansk, så kan en regissör nästan aldrig
undgå frestelsen att lägga in propaganda för det kapitalistiska systemet,
i det här fallet, att miljarder dollar = lycka och att leva mer.
Men det hjälps inte, propaganda eller inte, så älskar jag filmen.

Lite som i Clint Eastwoods mästerverk: “De skoningslösa” eller “Unforgiven”
Som är genial rakt igenom, ända till slutscenen då han inte kan motstå frestelsen
Clintan både regisserar och spelar huvudroll) … kan inte motstå frestelsen
att agera hämndlysten odödlig cowboyhjälte, och framstå som den gode
genom rättmätigt våld. Men det hjälps inte, jag älskar filmen ändå,
trots det bedrövliga slutet.

Men kontentan av detta inlägg, är att jag vill beskriva
min uppenbarelse sedan länge att den som är utan,
kan många gånger glädjas mer, än den som har. För den som
har, kan inte få…..
Så tiden tickar vidare, livet levs.
Jag lever livet, efter bästa förmåga. Utan extravagans,
utan dramatik, utan passion. Och jag varken kan eller
vill åka runt och se världen, innan jag “drar in årorna”.

Och just nu kan jag ta på mig strumporna igen, utan större problem!