Mår jag bättre än de som mår bättre än mig?
Nä det går ju inte ? … eller ?
Är det nånting jag är riktigt, riktigt bra på,
så är det att rida ut kriser, och att leva ett
livet på sparlåga, och ÄNDÅ fånga glädjestunder.
Jag har helt enkelt inte samma skyhöga förväntningar
på livet, som en majoritet av mina landsmän verkar ha.
Således kan det verka som jag mår bättre än de som mår
bättre än mig.

Och som vanligt är det “kris” i ett av världens rikaste länder,
i ett av världens minst otrygga länder. Eller är det kris ?
Och om det är kris, vilken sorts kris är det då? Och kan det
rentutav vara så att vi själva skapat den eventuella lilla kris som finns?
Folk är Covid-trötta, har jag hört och läst. Folk vill festa, leva rövaren,
och spendera pengar, har jag hört och läst. Och jag som inte
är van eller förväntar mig sån’t, eller kanske inte ens vill ha allt,
hela tiden i eskalerande fart och kvantitet, jag har det lika bra som
innan “krisen”. Jag kanske förstår bättre att uppskatta livet
och de små glädjeämnena, i större utsträckning än
“vanligt hederligt folk”?

Min stora längtan nu, är att få påta i jorden, se det växa från frön,
till stora gröna ätliga växter. Jag är lycklig på lotten, Jag mår bra av
jordiga händer, och svarta naglar. Ja känner mig inte ens ensam,
när jag är ensam, på lotterna. Jag känner mig nog lite
jordnära, om man säger så.

Men nej, inte f-n är mitt liv euforiskt lyckligt och stimulerande
i varje ögonblick. Och visst har även jag oro, och sorg emellanåt.
Sånt är livet förstår ni väl ? Skillnaden är bara huruvida man accepterar
detta, och omfamnar det, och tålmodigt inväntar
nästa lyckliga ögonblick. Det är till och med bra att ha tråkigt
ibland, bara nyttigt. Att inte kunna köpa allt, när som helst,
är oxå bra, för att hålla drömmar levade. Jag sörjer med den som
kan köpa nästan allt. Hen kan inte ha mycket att drömma om.

Jag har fortfarande en underliggande livslång sorg,
över avsaknad av familj förr, och avsaknad av egen familj nu.
Jag ler och gråter samtidigt inombords, när fäder går hand i hand
med sina små “kottar”. När det drar dem på pulka på vintern,
och när de tvingas vänta på dem när de stannar upp för att plaska
i en vattenpöl. Det är absolut glädje att se, samtidigt
som hjärtat värker av avundsjuka. Den enda avundsjuka jag tror
mig känna i livet. Men jag kan leva med detta. Det finns lyckliga stunder,
Och kan man få ett barn att le, är det värt allt.
Och kan man betyda trygghet och tröst för någon annans barn,
så att de växer något lite. Ja då kan jag vara lycklig, en stund.

Så naturligtvis är det ju näst intill omöjligt att jämföra
huruvida jag mår bättre eller sämre än nån annan, det gör sig inte.
Det är som att gräla om vem som har ondast, när två ramlat.
Men ändå tycker jag att reflektionen är värd att göras.
Den om vad som gör oss lyckliga för en stund, och den om
huruvida att ha tillgång till allt jämt, släcker drömmar.