Festens skratt
Festens skratt, och musik hörs i bakgrunden.
Glädjerus, kommen från alko-rus. Jag ligger och lyssnar,
men ljudet är inte för högt, det stör mig inte.
Faktum är att det ger mig nästan nån form av lugn,
och igenkännande.

När det är fest, när elbasen går igenom väggarna,
när vrålen är av den hysteriska glädjens format, den utlevande
glädjens format… och flyktens format,
då är det inte bråk, skrik och hot. Det är
inte bittra tårar, och självmordsprat.

Substitut för trygghet
Jag känner igen ljuden som trygghet, eller rättare sagt
paus från kaos. Och därför inte bara accepterar jag ljuden
som icke störande, utan som positiva nästan. Trots
att jag inte tycker om fylla och sprit, nämnvärt.

Bellman Siesta eller Blå Blend med filter
Jag hör dem nu från grannarna, 2021, mitt
under corona-restriktionerna. Men de emotionella
minnena kommer från 70 och 80-tal, från mina då
skilda föräldrar. Morsan provade ett antal män,
men det var fel på alla män. Pappa provade också
nån ny, men slog sig till ro med att vara singel ganska
omgående tror jag. Istället hade han fester för sig själv,
med en karta starköl, och Bellman Siesta cigarrer.
Med sluddrigt nostalgiprat, skuldkänslor, och
2 promille i de salta tårarna.

Urflippat
Hos morsan var det vin och spritcentralen sen jag gått
och lagt mig, på helgerna. Några kompisar, musik
och ett jäkla gastande. Jag upplevde morsan som hysterisk
när hon drack. Flippade ur fullständigt med gränser
och … nä bara urflippat… och det skrämde mig.

Festljud
Och ändå är festjuden inte förknippade med dåliga minnen.
För det var paus från självmordshot, bråk. Hot
om att lämna mig/oss. Och sen det värsta av allt,
när hon brukade säga att vore det inte för mig skulle
hon tagit livet av sig. Vilket gjorde att jag tog
på mig ansvaret för hennes liv. Redan som litet barn.

Satte spår
Det formade mig, till att alltid ta hand om andra, för att
överleva själv. Och det gjorde det mycket svårt för mig att
lita på människor. Det gjorde det svårt att ta hand om mig själv,
när jag väl träffade kvinnor i vuxen ålder. Och när jag dessutom
valde eller blev vald av samma typ av kvinnor,
så drunknade jag i nåt som var allt utom kärlek.

Senare på natten kom de djupa existentiella fyllediskussionerna,
och pratet om självmord. Blandat med cigarettrök,
och till musik av Demis Roussos och Roger Whithtaker.

Pappa och Sture
Pappa däremot sörjde i glaset med starköl.
Och Tvn var på i bakgrunden, ingen festmusik.
Och nästan alltid, när vi var på tu man hand,
när jag var i tonåren, eller i vuxen ålder, så hamnade
han i samma traumatiska minne från sin barndom,
då hans bror Sture drunknade vid hamnen i Kramfors.
Kväll efter kväll, ölglas efter ölglas, han blev aldrig fri
från skuldkänslorna. För han var äldsta brodern
och tog på sig skulden, som litet barn.

Ödessymfonin
Det hände flera gånger under bråken och självmordshoten
till Beethovens ödessymfoni hemma hos mor,
att jag bäddade min säng varmt, och trodde jag skulle dö,
sådan var min värld ibland, när jag var ett litet barn.
alla bär vi med oss alla åldrar, alla minnen vi har
alla trauman. Frågan är hur vi lär oss hantera dem. Vilka förutsättningar
vi har haft, och vilken hjälp vi får att ta oss igenom.
Pappa fick ingen hjälp med traumat med Sture.
Jag fick ingen hjälp som barn, vilket gav mig flera långa djupa
depressioner i vuxen ålder.

Allt som behövdes var ….

Bäst hjälp fick jag när jag fyllt 50, av en kvinna
som gav mig verktyg, men framför allt, framförallt
gav mig bekräftelse och förståelse. Det tog 40 år innan
jag fick den hjälpen. 40 år i väntan på bekräftelse:
“Jag förstår dig Tomas, det måste varit hemskt,
du är en fin människa”. Det tog 40 år innan jag förstod
att jag har en egen vilja, ett eget liv.

Nu är festen slut
Nu har festen på långfredagen 2021 slutat
Skratten och musiken tystnat. De som väckte minnen.
Nu borstar jag tänderna, tar på mig alla täcken
och väntar in …livet imorgon. Nuet …. och är tacksam
över att ha överlevt så långt, och tacksam
över att finna stunder av lycka, då de kommer förbi mig