Om ändå en fe kunde svinga med ett
förtrollat spö. Ta mig till kärleken.
Tänk om min själ och mitt hjärta inte
för alltid vore förlorat i kärlekens
ingenmansland.

Om min själ kunde vara oförstörd,
och blev ett med hennes själ, hon
vars hjärta var av guld. Guld som inte gick att
sälja eller värdera. Tänk om….

Och jag vet vem jag skulle valt,
om trollspöet trollade bort allt trasigt
i mig. Det är inte henne alla trånar efter,
med alla ansiktsdrag på plats.
Det är inte hon som drömmer om en prins.
Det är inte hon som väcker åtrå och lust.

Det är hon som ger dig en kofta när du fryser.
Hon som ni inte ser, hon som inte ber,
om mer och mer. Det är hon som kommer till dig
när du inte ber, om mer och mer. Det är hon.
Hon som inte vill förändra dig.

Hon som väntat där i hörnet på att jag ska se henne,
Med den gråa koftan, och de varma kängorna, hon
med det osminkade ansiktet, som lever.

Det hade varit underbart att få träffa dig,
utan att drunkna i kärlek, men
väl lyftas av den, och växa i den,
likt ett frö om våren, till två vackra,
fria ängsblommor på en äng.
Fria under samma himmel, med rötter i
samma jord.

Det hade varit underbart.