Här är jag … mitt i vårnatten.
Det är 2 grader varmt, men lär bli på minussidan
under natten. Dagarna har fyllts med göromål,
varav de flesta är vardagliga, och meningsfulla.

Känslan av att leva, är ändå rätt så bra för tillfället.
Jag har ingenting, men ändå allt. Jag har livet just nu.
Jag vet hur sköra vi är, och hur döden inte nödvändigtvis
gallrar folk efter hur de varit i livet. Vilka som tas i förtid,
och vilka som får leva länge. Och vilka som lever väl.

Jag har väl alltid varit the worrying kind, den orolige typen,
med lätt amatörhypokondri, samtidigt som jag ju längre
åren gått, börjat fundera om det är nån mening att söka vård.
Så klart det är…ibland… men när ? när det är för sent är det ju
liksom redan försent, och innan det märker man ju inget ?

Men det innebär inte att jag går oh oroar mig dagarna i ända
över hälsan. Men då och då får jag en släng amatör-hypokondri.
Jag har ingenting, men jag har allt. Jag har livet, jag har
mat, jag har bostad, jag har några vänner. Vad mer kan jag tänkas behöva ?
Vad mer skulle jag kunna tänkas vilja ha?

Visst finns det alltid saker o ting man tycker är kul, som man inte
har och äger, men jag saknar nog ingen sak som skulle göra mig
lyckligare. Jag har inga stora tillgångar, inga stora inkomster,
jag har har inte ens kärleken till en kvinna.
Jag har ingenting, men jag har ändå allt,
jag har livet… ännu så länge, och är tacksam för var dag,
på riktigt !

Jag har mer i tankar och hjärta, men nu släkte “vaktmästaren”
lamporna till kontoret uppe i hjärnkontoret, och sa att det
är dags att släcka och gå hem för dagen. Han drar för “persiennerna”
och släcker ned …..Zzzzzz