Visst älskar jag dofterna från en gammal vedbod,
eller snickarbod. Terpentin från furu, trädoft,
bensin från nån dunk till en utombordare. Ja
till och med doften av nån säck ko-gödsel som
blivit över och inte blivit tillsluten.

Gamla ting och verktyg från en hantverkartid,
en helt annan tid, då det fanns tid till att ha tid.
Lätt rostig spik, som dragits ut och rätats till
med hammaren mot något hårt som är plant, för återanvändning.
Knivar som slipats så många gånger att bara halva bladbredden
finns kvar, men vassare än en nyköpt på Byggmax.

Nån gammal lie, som de flesta av oss inte längre
varken har tekniken att slå med, eller slipa så att den
skär av gräset lätt och fint. Och minst ett tiotal verktyg som man inte har
en aning om vad de är till för, men som man är mycket nyfiken
på. Spindelväv hänger lite här och där, och kan få fortsätta
hänga både där och här, Jo jag tycker om gamla snickarbodar,
som är som ett vittne från förr, där tiden stått still, i dess
allra bästa tänkbara bemärkelse.

Visst tycker jag om när duggregnet faller medan jag är ute
i trädgårdslandet, jag har ju torrt om fötterna, och jag blir
inte nerkyld så länge jag gör något. Och visst blir jag glad när
jag hittar daggmask i landet jag vänder jorden. Då tar jag ett spadtag
i jorden bredvid, och gräver ner den i sin rätta miljö, som ursäkt över
att ha stört den i sitt arbete. arbetet med att skapa näringsrik jord
och mylla, av det avfall hösten lämnat efter sig i blast och vissnande
grödor.

Och visst tycker jag om nässlorna i dikets kant, fast de kan brännas
så styggt, så livskraftiga, så nyttiga både som gödsling och som
människoföda. Och inte har jag alls något emot den utskällda
skarven, ej heller getingar, myggor, flugor, spindlar, vargar, eller
ens kålmasken, som jag brottas med var sommar i kål-landet.
De finns där, de har alla en del i en balans i naturen, som människan
förstår, men väljer att inte förstå. Visst kommer jag för hand, ta kål på några
kålmaskar i sommar oxå, då de annars tar hela min skörd.
Men jag kommer inte fuska, jag kommer inte bespruta,
och förstöra allt annat liv, och i slutändan mitt eget.

Kampen, balansen, konkurrensen ska fortgå, men på lika villkor,
och balansen måste uppnås. Det har vi människor
i de flesta fall sedan länge glömt hur man gör, uppnå balans,
leva i samklang med naturen. Vi har sedan länge glömt
hur en gammal snickarbod luktar och vad dess verktyg
har för funktion. Vi vet inte längre hur man bygger en eka själv,
Och vi förstår inte att ta rätt på det naturen ger oss.
Så jag har inget emot skarven faktiskt.

Visst tycker jag om när min musik-kompis Åsas dotter Evelina
kommer med en teckning hon gjort, full av hjärtan, och ett:
“Från Evelina till Tomas”, och visst blir jag glad när hon berättar
om sina troll (Stubbar, och barns fantasi)
uppe vid nipkanten, som ger henne små uppdrag.



Och visst älskar jag när Åsa pojke Valle vill att jag ska se
när han gör en framåt-volt på studsmattan, och lyser
som en sol när jag berömmer honom. Då för en stund, tänker jag
att det kanske finns en framtid ändå, om barnen får tid att
ha tid med att ha tid för saker som gamla snickarbodar,
och respekt för levande ting.

Visst älskar jag när jag går jättelånga promenader och cykelturer
som varar i flera timmar, och jag får se himlen visa upp sig
som en ständigt skiftande konstverk, för vackert för att
fånga på bild, för vackert för att beskriva, men
inte för vackert för att uppleva. När jag går genom orörd skog, dit
nästan inga människor kommer och förändrar, breder ut sig
gör “civiliserade” …visst älskar jag det.

….så visst älskar jag