Jag blir så trött på den här jävla världen
och människornas i den. Jag blir trött på
alla ord, som ingen menar. Trött på att folk går i 4 st i
bredd på trottoaren, när de möter folk, utan att ens komma
på tanken att visa hänsyn.

Jag är less på den här världen, när kändisar o politiker står
upp och gråter pliktskyldigt över offren på Utöya, men går med raska steg
åt Utöya-förövarens önskesamhälle. Alla dessa falska människor, all denna egoism
och självupptagenhet. Och det är människornas fel, väljarnas fel, lika mycket
som politikernas och de självupptagna kapitalisternas.

Jag är innerligt less på att bli bortprioriterad av folk
vars liv och tid tydligen är mycket viktigare än mitt. Säg som det är,
om ni inte vill ha mig som vän, så ordnar vi det med en gång.
Tilltala mig inte då ! Be mig innerligt dra åt helvete. Jag tar hellre det.
Oberörd ? Nej, men då kan jag gå vidare, till folk som kanske eventuellt
har tid, och kanske vill, och kanske väljer. Eller i annat fall bli ännu bättre
kompis med mig själv.

Jag är innerligt less ända in i benmärgen på att folk inte står upp för sina vänner,
sina medmänniskor, eller för socialt utsatta människor, bara jävla massa prylar och
saker och skit som räknas.

Och jag munkräks på all jävla egoism.

Var det så här drömmen om ett jämlik samhälle skulle bli?
Var det så här vi skulle bemöta vår nästa, var det vänner via hur många jävla
likes man får på Facebook som är vänskap.

Om man inte bryr sig om nån annan än sig själv o sina pengar och prylar
kan man ägna sig åt dem fullt ut.