Jag sitter ensam i min, vad städning anbelangar,
något stökiga lägenhet. Orken har inte riktigt räckt till.
Jag har en längre period, prioriterat odling, mat och motion,
i den följden också. Men det är inte i kroppen orken tagit slut, utan i sinne och själ,
även om kroppen stundvis är något sliten likväl.

Ingen kommer någonsin fullt ut ifrån sitt förflutna. Vi kan låtsas,
Det finns med oss hela tiden, även om vi väljer
nya liv, nya vänner, nya yrken, nya levnadssätt, nya sätt att tänka och agera.
Dessa nya sätt, påverkar också, men jag bär alltid med
mig mitt förflutna. Det gör du oxå. Det är bara en fråga om hur mycket det
påverkar. En fråga om hur mycket vi förnekar, och en fråga om hur
nära vi är våra känslor. Vissa av oss är bättre än andra på att låtsas,
och ljuga för sig själva.

Ju mer jag åtar mig, desto mer jag fyller mina dagar med
göromål, tillflykter, förströelser eller förpliktelser, desto snabbare
kommer mitt förflutna ikapp min själ. Ju hälsosammare jag lever,
desto klokare jag blir, desto närmre kommer känslor från det
förflutna fram, som även tillhör nuet. Jag förnekar dem inte när de kommer,
Jag låter dem komma. De är en del av mig, och kommer för alltid vara.

Min känsla över vem jag är, mitt värde, har förändrats
under åren, genom hårt arbete med mig själv,
men bottnar ändå i det övergivna barnet, det för evigt övergivna barnet
inuti mig. Jag kan inte fly, det är meningslöst att försöka.

Mor och far är borta, och har aldrig funnits. Mina bröder är jag luft för,
och de är en påminnelse för mig var dag om att jag är och har alltid
varit utan familj, utan ett hem, utanför mitt hem. Mina bröder har aldrig funnits,
fast de har en adress nånstans söderut, i en annan värld. Jag saknar inte Niklas och Daniel,
som de heter. Men jag saknar mina bröder, som de kunde ha varit.

Alla är borta, Mormor, Morfar, Farmor, Farfar, Far, mor, Moster Maggan,
Morbror Rolf. Här sitter jag i min lägenhet, i utkanten av samhället
i utkanten av livet, , i utkanten av familjen, och har just fångats
in av mitt förflutna, som jag inte kan, vill eller bör
ens försöka fly från. Jag kommer lämna det igen… och fångas igen.
Saknaden av en familj, en grund i livet, ett hem bortom
mina lilla, lilla lägenhet… är ständigt närvarande,
vare sig jag tänker på det eller ej. Jag känner det … i bakgrunden
Även i de stunder jag kallar för lyckliga.

Än finns det o-gråtna tårar, och o-levda dagar.