Blommorna vissnar,
himlen gråter på de röda löven.
Vinden biter i mina lår och på mina kinder,
somriga människor som blommat,
förvandlas till mörka, grumliga gestalter i fjärran.

Tiden har stannat tycks det, och en lång väntan
har fått sin början. Och mitt i hösten står jag.
Trött och desillusionerad, och lite ensam.
Hjärtat pulserar dovt, och påminner mig om att
jag lever.

Jag suckar, då och då, utan att kunna hejda dem.
Blåslagen själ, och betydelselös, värdelös,
för de allra flesta. Improduktiv kvarleva från
solidaritetsdrömmen som blott är ett naivt minne,
som Nooshi försöker väcka liv i. men de flesta är döva
av skramlet från sitt bling bling.

Kärleken hånar mig med sin frånvaro, och de få sekiner
jag erhåller är enda anledningen till att jag får post,
så nån kan skinna mig på dem oxå. Länge leve
kapitalismen, som praktiserar privat monopol.

Kärleken tycker inte om mig, kärleken är endast i sagor
och hos produktiva medborgare. Kärleken
är långt ifrån rättvis. Kärleken ser inte ens
åt mitt håll längre.

Den här hösten kommer med isolering inom isoleringens
isolering. Hösten i sig brukar få folk att kura ihop sig, och nu har vi
länge varit delvis isolerade pga en influensa, tillsammans.
Dvs dubbel isolering. men nu ska vissa av oss isoleras och frysas ut
än mer för att tvinga fram vaccinering. Låt mig gissa att psykologer
och terapeuter är nästa överbelastade yrkeskategori.

Förlåt dem fader, ty de vet inte vad de gör.

Och nu har jag sagt upp min blogg och min hemsida,
sen de dubblade priset och halverade utrymmet.
Länge leve kapitalismen !