Jag läste Bengt Ohlssons krönika om skitviktiga Stockholmare,
och log mig igenom texten. Dels pga alla roliga, målande beskrivande
adjektiv i språket. Men dels också för att det finns en stor portion
sanning i betraktelsen. Dock är det ju generaliserande och bara en
del av sanningen. Det finns många underbara Stockholmare.
Som jag tex … fast jag flyttat utanför tullarna. Ja kanske som många
andra underbara Stockholmare. Det finns naturligtvis kvar i mig en
hat-kärlek till staden, där jag växte upp i flera av dess grå
betong-kloss-förorter, med prunkande inlands-is-natur och bräckt vatten
i skärgårdslandskap. Hela Stockholm är en enda stor paradox,
mellan grönska och grå betong.

https://www.dn.se/kultur/bengt-ohlsson-jag-forsoker-satta-fingret-pa-exakt-vad-som-vacker-mina-grinigaste-sidor-till-liv/



utdrag:
“Men jag tror mig ha ringat in vad det är som känns så kväljande påtagligt när jag återvänder till Stockholm och ser mig omkring på trottoarer och uteserveringar, i parker och butiker, nämligen den allestädes närvarande skitviktigheten. Alla har bråttom. Alla går med sammanbitet skrynklade pannor, alla jagar fram med blåtandade hörlurar stora som dasslock och för dröjande samtal om projekt och förslag och processer, alla sitter med klistermärkta och medfarna laptops och ”tankar hem” den ena tunga filen efter den andra. Alla måste bara fram, i sina företagsleasade Teslor, på sina hundpinkade elsparkcyklar, i sina tröttkörda bussar och t-banevagnar eller på sina studsiga joggingskor med stegräknarna tickande i innerfickan; alla blänger och himlar åt varandra med munnar hopsnörda som anus och visar med varje blick och varje åtbörd att du fattar inte hur viktigt det är att jag kommer fram dit jag ska så fort som möjligt, eftersom du är en sån oförbätterlig loser. På sistone har jag insett att den här skitviktigheten är en utpräglad Stockholmsföreteelse.” (slut på utdrag)

Jag som sett flera sidor
Och jag som växt upp i utkanten av Stockholm, och sett både innerstadens skitviktighet,
och förorternas vackra natur och sociala förfall, är redo att skriva under
på Stockholmarnas skitviktighet. Saken är den att skitviktigheten slutar
faktiskt inte vid Norrtull, eller Skanstull. Det ser bara annorlunda ut, och
Stockholmarna är ju enligt sig själva Sveriges motor, vilken resten av Sverige inte
skulle klara sig utan. Att de sedan inte förstått att en motor
inte klarar sig utan bensin, är ju ett bevis på att Anna Kjndberg Batra,
framstår som en idiot, när hon påstår att stadsbor är smartare än lantisar,
och tror att Falun är fjäll-landskap. Jag skulle inte ens påstå att Stockholm är motorn
i maskineriet Sverige. Snarare en turbodriven, högvarvande resursslukande
överdriven bildator, som är helt beroende av resten av landets
arbetskraft, naturresurser samt låga levnadsstandard, så att deras skitviktiga
liv kan förbli skitviktigt.

Inte unikt som sagt
Men det är som sagt var inte alls unikt för Stockholm, och Stockholmare.
Skitviktigheten ser bara något annorlunda ut på landsbygden och småstäder,
än i Hufvudstaden. Och nollorna innan decimaltecknet på bankkontot är inte lika många
på landsbygden. Men skitviktiga människor finns det en drös av här också.
För skitviktighet är nämligen ett självpåtaget sinnestillstånd samt framtvingad utstrålning.
Dvs den är inte alls beroende på vad andra tycker om den skitviktige.
Och det är ju så klart förknippat med social
status och till viss mån pengar som man aldrig ser i fysiskt format.
Det finns så klart olika grader av skitviktighet. Men det som är skitviktigt
om man ska ro i land med att vara skitviktig är att du måste se ner på minst

EN annan social gruppering eller yrkeskategori, men ju fler du ser ner på desto
skitviktigare kan du låtsas vara.

Det finns nästan alltid nån att vara viktigare än
Och här i norr är arbetslösheten ganska stor, som följd till det skitviktiga Stockholms
tvångsimport av norrländsk arbetskraft, samt konfiskering av våra naturtillgångar.
Så här kan du faktiskt vara skitviktig enkom i kraft av att ha ett jobb.
Du kan till och med vara på Samhall och städa, och ha
skitviktighet nog att kunna se ner på arbetslösa eller än värre,
sjukskrivna människor. Men det finns i småstaden många, många sociala skikt
som naturligtvis ser ner på¨städaren på Samhall, medan han ser ner på sjukskrivna.
Trots satt hen troligtvis fått jobb på Samhall utifrån en sjukskrivningssituation.

Ett bra sätt att trycka ner nån, om man inte är nån speciell,
i den sociala statustrappan, men ändå har ett jobb att gå till,
stämpla in, stämpla ut och lyfta lön. Det är just att påpeka det för de utstöttingar
som av olika outgrundliga anledningar faktiskt är utan anställning. Och
gärna vid ett samtal om förslag att göra nåt tillsammans,
då är det fint att slänga i ansiktet. “nä men det går inte, jag jobbar ju.”
Och så kan det faktiskt vara, att den anställde eller småföretagaren de
facto arbetar, iofs beroende på hur man definierar “arbete”. men det kan lika
ofta vara så att man för tillfället har en inkomst/utkomst, och ingenting att
göra när frågan ställs. Och då är det som sagt var fint att kunna säga
“nä men jag jobbar ju”. Och känna sig lite, lite skitviktig i alla fall.

Näst längst ner på trappan- någorlunda skitviktig ändå
Ovanför dem finns ju vanliga löntagare, som kassörskor, hemtjänsten
och resturangbiträden. Och sedan de svältande sjuksköterskorna
som bara har 35.000 kronor i månaden, men hankar sig fram i livet ändå,
nödtorftigt! Men nu börjar skitviktigheten ändå öka markant, trots den
knapphändiga lönen på 35.000 kronor i månaden som knappt räcker till mat.
Lärare är väl i ungefär samma skitnödiga sits… eh jag menar skitviktiga sits,
och samma ekonomiska misär. Själv förstår jag inte som sjukskriven
och en pension på strax över 7000 kronor, hur de får det att gå ihop ??!!

Standard-svensk gnäll-ekonomi-bekännelse.
Japp, jag gjorde nu medvetet en standard-svensk gnäll-ekonomi-bekännelse.
Dvs verkligheten är en annan än den jag beskrev, i hur mycket pengar jag får
ut. Jag är ju betydligt rikare än så, eftersom jag än så länge, till moderaters
förtret, erhåller bostadstillägg. Men lugn medborgare, moderaterna jobbar
på att få bort detta snikande. Så gör även alla sociala skikt, i det privata samytalet
för att få alla att förstå att just deras skikt är värda högre ersättning, samt
förståelse för hur svårt de har det ekonomiskt. Jag menar … 35.0000 ???
Och det är den svenska medellönen. Tänk bara hur svårt de ska ha det
när de tjänar, 40.000, 50.000, 60.000 ….. 200.000 osv ?

Skitviktigheten är ändå ett faktum
Skitviktigheten i en småstad är ändå ett faktum. Kommunalråd och tjänstemän
går brett och pösigt ut från vuxendagisets entré varje lunch, för att erhålla
restaurangmat. Och på vägen till restaurangen är hakans och näsans hållning
så hög, att de får knotten in i näsan. Allt för att slippa möta blickar från pöbeln,
arbetslösa, städare och sjukskrivna, som ibland tillbringar sin värdelösa tid på
gågatan vars butiker nu ekar tomma. Några av dem kände mig en gång,
men det har de glömt nu.

Under botten finns en annan botten
Själv tillhör jag ju så klart det sociala bottenskrapet i ett kapitalistiskt samhälle
som lever på smulor från de rikas skövling av fattiga människors jobb ute i världen.
Och nu tillhör jag dessutom, som obesprutad, som det moraliska bottenskrapet,
som är både osolidarisk och inhuman.
Jag skulle ju iofs kunna vara skitviktig jag oxå, för det finns en kategori människor
som har stämplats som sämre människor än en sjukskriven bottenskraps-svensk
från Norrland utan ambitioner, och fräckheten att inte bli motiverad till friskhet.
Och det är isf en arbetslös invandrare eller en tiggare.
Men jag gör inte det… åtminstone inte mot dessa.

Lite mer skitviktiga bara
Sammanfattningsvis så är det fler skitviktiga människor
i Stockholm, och lite mer skitviktiga än i småstaden.
Skitviktighetens länkar mellan stad och landsbygd. Politiska
uppdrag i begynnelsen FÖR landsbygdens räkning,
som sedan sakta förvandlas till stockholmare.
Jo men tamefan så räcker det ibland för en norrlänning som längtat efter
att få lämna “den här jävla hålan”, att ha bott i Stockholm i två veckor.
Och redan börjar gneka på sina vassa stockholms-e:n i språket, och säger
vegen, och reven, istället för vägen, och räven.
Och har glömt bort sin forna dialekt, när de flyttat in i sin
3-miljoners-lägenhet i Solna.

Så vida man inte har behovet att vara skitviktig.
Så de skitviktiga kommunalråden och ambitiösa småföretagarna
och karriäristerna i småstaden, sneglar så klart alltid avundsjukt
uppåt till den verkliga skitviktigheten i Stockholm. Så man kan lämna sina
låtsas-galor på Hallstabergets hotell, där de utser
bästa företagare, i sett startfält lika stort som antalet lag i bandy-VM.
Man måste ju tänka sort ser ni
Man måste ju tänka positivt förstår ni väl?
Man måste ju ha ambitioner så klart !

… eller näää… det måste man inte,
så vida man inte måste vara skitviktig.

Själv tycker jag att jag är skitviktig som avslöjar all skitviktighet.