“Fastra”, var “Fastra” med hela släkten, när det kom till, tilltalsnamnet.
Och ända upp i vuxen ålder, hade jag inte riktigt koll på vem hon de
facto var faster till. Hon var “Fastra” med allihop. Hon levde betydligt
längre, än sin make Helmer. Därav har jag, som var liten då,
fler minnen av Fastra än av Farbror Helmer. Helmer minns jag dock
som en liten, liten pip-rökande gubbe, gift med en liten, liten gumma,
och de bodde i ett litet, litet grå-vitt hus, på Slaktargatan i Kramfors.
Ja det var åtminstone litet invändigt,
även om det var två våningar.

Väl tilltaget
Trapporna smala, lågt till tak, och dörrarna var nog maximalt
1,70 i höjd. Vilket jag vet för att jag som ung tonåring slog
huvudet, vid varenda besök. Helt säker på om de var pygméer
eller inte, kunde jag ju inte vara. Deras hy, var likt min, ljus, om vintrarna.
De pratade ändå bra svenska, så tveksamt. Eller svenska, o svenska,…
Ångermanländska skulle väl vara en riktigare beskrivning av tungomålet.
Det var hur som helst troligtvis inte kinyarwanda-språket.
Men bägge två var korta, jag skulle gissa kring 1,55 möh
och huset måste ha byggts efter deras längdmått, till min
huvudsvåls stora förtret. Men om de var 1,55, så var ju
1,70 väl tilltaget!

Min halva mosters Faster
Nu vet jag att hon faktiskt bara var faster till min moster.
Men lite så var det med min morfar på ett vis också.
Han var “morfar’n”, med hela släkten. Och det är viktigt att
precisera det i bestämd form singularis. Annars blir det inte som
det ska vara.

Väl intjatat som tur va!
Det finns många små roliga episoder och berättelser kring
fastra. Den lilla gumman hade ett hästminne ända till den dagen
hon la igen ögonen. Jag har fått det återberättat för mig hundratals
gånger av min kära moster, som ofta gjorde på det viset. Berättade
saker om och om igen med samma inlevelse, som om det varit första
gången hon berättade det, och att intresset från omgivningen skulle
vara otvivelaktigt stort. Vilket föranleder att jag vet mer om Fastra, från den tiden,
mer om mosters barn och barnbarn, eller som de het på mål:
“bån-båna”… mer om dem än jag vet om min egen uppväxt och tidiga
barndomsår. Vilket kanske är dubbel tur. För mosters berättelser har ofta
lite humor i sig. Och hade hon icke varit så upprepande i sin berättarkonst,
hade jag ej kunnat berätta om fastra nu i detta inlägg.

Hästminnet ja
Ja gumman Esters hästminne var det ja. Jag höll på att glömma. 🙂
Moster återberättade att de varit på resa för många herrans år sedan,
kan hända 20-30 år. Och de hade sett vackra blommor och syrener,
varpå moster undrade om fasytra mindes vilken färg det var på dem.

– De va ju gvite syrenern… minns du’nt så pass è?

Blöjor och pinnar – vilket hundliv
De hade sommarstuga i Finnmarken, utanför Kramfors, på väg mot
Habborn. Den minns jag inte så mycket utav, annat än att Helmer fick mört
oftare än abborre, och att stugan nog var ganska skev och gisten.
Samt ett av de få barndomsminnen om mig själv jag fått återberättat för mig.
När jag kom med en pinne från skogen, rultande fram i blöjor,
och moster tyckte att jag inte skulle dra in pinnar i stugan.
Varpå hon med vass röst sa. “Ut” och tog pinnen o kastade den,
som vore jag en valp till en byracka. Min reaktion var tydligen densamma
som hos en byracka också, eftersom det blev jättekul lek av det,
när jag tog in pinnen och ropade förtjust “UT”. Om och om igen.
Nåja bättre ett minne än inga. 🙂

Vart tog pucken vägen ?
Fastra var likt mormor helga fasligt sportintresserade, i synnerhet
hockey för fastra´s del. Och jag var faktiskt med själv och upplevde när
hon såg på hockey, även om jag inte var med vid tillfället då morfarn
små-retades me na lite. Hon var så inne i matcherna att hon gled längre o längre
fram mot kanten på fåtöljen, o precis när man trodde hon skulle tippa över kanten,
så for a tillbaka längst bak igen o började om.

– Men pooojkar, ji jett ju åke skriskor, men pojkar !

Och vid ett tillfälle, fullkomligt uppslukad av spänningen i en hockeylandskamp
brast fastra ut:
– var tog pucken vägen nu då ???

varpå morfarn, med sitt underfundiga leende som bara syntes i ögonen,
Ögonbrynen for upp och ned och öronen viftade en aning,
med lugn röst sa:

– Titt bak’a tv:n !

Och fastra studsade upp o tittade bakom tvn, o sen tillbaks i fåtöljen,
och fortsatt hyperengagerad i matchen

Kläm och känn
Hos Fastra fick barnen alltid ta mer på kakfatet, och Fastras julklappar
var alltid hårda. Man såg henne aldrig le, hon såg ganska bister ut,
men var världens goaste tant. Hon stannade på äldre dagar till i backen
mot Folkets hus, och på flera ställen o pratade vitt och brett om ingenting,
med sin väninna så att folk inte skulle tro att hon stannade för att hon var trött.
Fastra klämde och kände på allt som gick att klämmas och kännas på.
på ett varuhus, och tog evigheters evigheter på sig.Vilket hon för övrigt
hade gemensamt med MIN faster Karin. Hon som tyckte det var trevligt
att jag hade en tröja på mig till hennes ära. Där det stod faster, faster.
Och två sköldpaddor höll på att tillverka småsköldpaddor.

Irr-höne!! ?
En gång när min mormor och morfar skulle åka från Kramfors till Sollefteå,
för att hälsa på min moster Maggan, och morbro Rolf, så skulle de åka i den
röda SAAB 95an, från Gumåsvägen 67, för att hämta upp Faster Ester på vägen,
så ställde hon till med oförglömlig teater. Moster Maggan skulle bjuda på middag,
och det var ju liksom lite högtidligt på den tiden. Nånting att skryta med i dagboken.
När de väl kommit upp till Slaktargatan, så for faster Ester kring som en yr höna,
allt enligt Mormor Helga. Hon hämtade näsdukar hon glömt att ta i handväskan,
läsglasögon, pennor, nagelfil, etc etc. Så när de kom till Sollefteå till slut fick moster
sig tillgodo två versioner av samma händelse:

Mormor Helga:
– Jag tror jag höll på bli tokig på Fastra, hon sprang upp och ner på vindsvåningen
tror jag tio gånger minst, jag tror hon håller på att bli senil!


Fastras version:
– Ja förstå me int på a Helga som ha som bråttomt.
Jag gjorde mig flera ärenden uppå vind, så att ni åtminstone
får komma hem o hänga upp kappa, innan främmene stormar in….



Moster jobbade då oxå heltid på Solgårdens kök, medan gästerna var pensionärer.
Och av den sorten att det tillhörde god sed att komma i god tid. Men att komma
i god tid, innebar inte att komma på utsatt tid, utan långt, långt före utsatt tid.

Epilog på motorcykel
Och till sist en liten gullig, avslutande berättelse,
om avslutningen på Gumman Esters tid på jorden. Jag minns inte exakt hur
gammal hon var, men troligtvis närmare 90, då hon som jag minns det hade
fått cancerprognos, och inte var speciellt intresserad av att åka in och ut till sjukhus
på behandlingar i den aktningsvärda åldern. Utan helt sonika ringde sin närmaste,
min moster Maggan, och sa:

– Nu får ni lov att komma hit, för nu ska jag lägga mig ner och dö.

Varpå både moster Maggan och morbro Rolf tog ut semester
och åkte ner till Kramfors för att vara med henne sina sista dagar.
Nu visste de ju inte hur lång tid det skulle ta. Men hon var ju
gammal och sjuk.

Rolf, som var en mycket varm,. humoristisk person, och brydde sig
om alla så han nästan var jobbig, satt bredvid henne
på dödsbädden, och strök henne över håret, och kallade det för att “åka motorcykel”
En slags metafor för vinddraget, när han strök henne över håret.
Hon blev ju tröttare och tröttare. Och nån gång på slutet
när Rolf, med sedvanligt glatt humör frågade om de “skulle åka motorcykel”
så var hon väl inte så pigg på det, hon ville väl bara “dra in årorna”
Och hennes ansikte var ju alltid lite stelt och icke leende,
så ingen skillnad där nu.

Men Rolf log och tjatade på henne:

– Ska vi inte åka lite motorcykel då ?

Varpå den lilla skrumpna gumman sa.

– Ja men ååååk då!!!

(Och hon tyckte om det)

Kort därpå, gjorde Fastra det hon sagt att hon skulle göra.