Mörkret härskar över dygnet,
nästan alla vackra gula och röda löv har fallit
till marken, och börjat bli bruna.
Det regnar, och solen når inte ner till
oss, ens när det är dag.

Här kommer mina speciella förmågor fram,
mina styrkor är att se ljuset, när det inte finns.
Min styrka är att fortsätta gå, när det inte finns något
mål, iaf inget synligt mål. Min styrka är att fortsätta
framåt utan tro i mitt hjärta.

Nej det är inte lättsamt för mig heller nu.
Jag påverkas av mörkret jag oxå. Och jag
kämpar, jag oxå. Men samtidigt, ibland
kan jag känna mig hemma i den kyliga, höstfuktiga luften,
när jag vandrar helt ensam genom stadens gator utan att
möta en enda själ, på kvällen. Samtidigt är ensamheten
något jag känner till.

Nej det är inte mörkret i sig, som tynger mitt bröst.
Jag är inte rädd för mörkret, jag är inte rädd i mörkret,
på grund av mörkret.

Men ändå undrar jag över existentiella frågor
emellanåt. Funderar över livet, hur det kunde ha blivit,
vad jag en gång drömde om, och hur det faktiskt blivit.
Och jag funderar vad jag drömmer om nu? Törs jag en drömma
vissa drömmar ?

Jag är utanför,… utanför ekorrhjulet, utanför samhället,
utanför sociala sammanhang. En skadad själsbruten gammal
själ i en för tillfället hyfsat frisk kropp. Jag känner inte att jag hör
hemma riktigt nånstans. Har aldrig känt det egentligen.
Jag sökte efter ett hem att komma till, och jag vandrade
och jag vandrade, och jag vandrar än….

Ibland känns det som om jag förlorar mig själv.
Men det bara känns så… jag hittar tillbaka, ut ur
mörkret gång på gång, jag hittar fram till vintern,
våren och sommaren. För jag fortsätter alltid att gå,
så länge benen bär mig … metaforiskt så väl som på riktigt.
Jag fortsätter mot ljuset… fast jag inte ser det.

Och jag fortsätter fundera över det drömmar jag en gång drömt,
Hur det kunde blivit, och hur det faktiskt blev.