För att slippa bruset inifrån..
… ni vet allt samvete om vad vi borde gjort.
Det dåliga samvetet över vad vi ibland gjort fel,
i stort och i smått. Gömt så väl, för dig själv
att du kan lura din hjärna, men inte din kropp.
För att slippa bruset inifrån, ökar jag – Homo Sapiens – ljudet utifrån,
dövar mig, stänger av alla kanaler som kan nå mitt hjärta,
mitt skuld-center av dåligt samvete och Karma.

Sätten är oändliga. Jag – Homo Sapiens – gör vad som
helst för att slippa vara kvar i mig själv.
Stannar inte upp, andas inte djupt, slutar
inte tänka, slutar inte göra, slutar inte handla.
Allt för att bruset ska överröstas av yttre brus. Våra drömmar
är förvrängda och kapitaliserade, vi vet inte ens vad vi
egentligen längtar efter.

Jag, Homo Sapiens blir aldrig nöjd, kan aldrig stanna upp,
inte ens när jag sitter eller går, eller ligger. Vi är alla små
guldhamstrar som springer i våra hjul, i en osynlig bur,
på väg till nästa, och nästa, och nästa mål, innan
vi ens hunnit få del av det vi uppnått. Som små lämlar springer
vi planlöst mot klippans slut, i lugn, sansad panik.

Jag Tomas Sapiens provar ändå än en gång att stanna till.
Andas, lyssna på ingenting, titta på ingenting,
och för en stund inte ens planera nåt. Det är fortfarande
ovant, men oftare och oftare hittar jag dit*till det rofyllda ingentinget,
utan brus, utan musik, utan, media, utan folk, utan samvaro,
och en ensamhet utan ensamhet i. Jag landar inte fullt ut,
det är ingen direkt harmoni. Men jag orkar inte springa i ekorrhjulet
längre, hamsterhjulet, och faller ur ledet när massorna springer mot stupet.
Är jag räddad då ? Knappast… jag kan mycket väl dras ned.
Men jag orkar inte längre tänka på befallning. Jag orkar inte
längre vara i de “framgångsrikas” de “lyckades” värld. Jag orkar
snart bara vara…

Allt mitt eget skapade brus stängs av en stund då och då.
Och allt oftare. Brus som socker, ´brus som sex, brus som
köpa saker, brus som måsten…
Och allt yttre brus stänger jag allt oftare av, inte för att jag är duktig
eller en förebild, utan för att jag orkar inte längre leva efter
hur andra tänker jag ska vara. Jag stänger av TVn med reklamen,
och TV-programmen, som mellan reklamen
bara är en annan form av reklam, Så
som Ullared”, eller alla program som går ut på att bli rik
via spel eller genom att lura andra på pengar.
Som numera är det enda målet… landet vi kallar för jag-vill-ha-mer

Jag stänger av bruset som kallas Julen. Det finns ingen Jul,
det är en illusion, det finns ingen julefrid, så länge Sargula
8 år blir såld i Afghanistan, och vi låtsa vara goda,
när vi frossar i mat och presenter, så som Jesus lärde oss
alla att vi skulle göra.

Jag stänger av bruset,
för jag orkar inte höra på
alla lögner och illusioner…längre.
Annars t o m ljuger jag för mig själv,
till den grad att jag till slut tror på lögnerna.