Jag förstår att mitt liv, för en utomstående inte
är så jävla intressant, utifrån extraordinära händelser,
upplevelser och ambitiösa projekt. Jag vill ju ha det
på det viset. Visst är det kul när nånting annorlunda sker
eller jag får vara med om nån gång ibland. Men det kan ju inte bli
annorlunda och speciellt, om jag inte har en massa grå vardag
som grund.

De som har kul jämt, kan omöjligt ha så roligt liv. Då måste det roliga bli
en grå vardag av samma, samma. Och vad ska DOM toppa det med?
Sen ska jag ju i ärlighetens namn erkänna att jag haft en jäkla tur.
För dessa insikter är ju inget som kommit av att jag gjort val
som lett till en mer jordnära tillvaro. Det är ju en produkt av att jag
varit ekonomiskt nödgad att leva så. Och det i sin tur kom sig av en
hyfsat svart barndom. Så det är mer att jag är en lyckad produkt av
elände, som gjort att jag förstått att glädjas åt det jag har,
och göra det mesta av det jag har.

Så ofta jag tycker mig har råd, går jag nu för tiden
på café, och tar en slät kopp kaffe, där påtår ingår. Och det är rätt så trevligt
med samma, samma, samma, i den bemärkelsen. Vi är ett gäng gubbar i
gubb-hörnan som för närvarande decimerats något pga både själslig hälsa,
så väl som outsagda motstridigheter får jag anta. Men åtminstone
två av de som är tillfälligt borta är produkten av skrämselpropagandan
kring Covid. En psykiskt nedbruten, den andra totalisolerad. Den tredje
är troligtvis arg och besviken på oss övriga för att vi inte förstod att
vi borde ringt honom när han var förkyld. Nu hörde jag ju iofs av mig
då, men tydligen på fel sätt. Nä men jag tycker han gjorde rätt. Med sådana ‘
vänner behöver man inga ovänner, så det var nog bra för honom.
Han kan nu skaffa bättre vänner, än vad vi förmådde vara. Allt gott!

Samma, samma, samma. Varje dag kommer den glada Fru Tilly in
och käftar hjärtligt tillbaka, när vi käftar med henne. Varje dag säger
expediten “Hej och välkommen” till icke VIP-kunder. Och varje dag frågar
ägaren mig “hur många procent idag ? Och jag svarar hur jag mår
i procent, och återgäldar frågan.

Det är inte så märkvärdigt, det liv jag för tillfället och sedan länge för.
Jag äter min gröt, jag bakar mitt bröd, jag lagar min mat, går långa promenader
och t o m styrketränar lite hemma ibland.
Och jag luras varje dag in i kommentarsfälten på internet i tron att jag
ska kunna resonera sansat och få nån att tänka till o tagga ner. Så oerhört naivt
av mig, men jag kan inte, vill inte sluta. För jag föreställer mig vad som
händer med världen om alla som ifrågasätter saker tystnar. Och den världen
är inget jag önskar mig. Desto bättre argument jag har, desto mer arg blir
meningsmotståndare, och desto tystare blir de tysta medlöparna.
Men medan de tysta fortsätter att gilla mina naturbilder och bakningsbilder,
så förblir det tomt i kommentarsfälten för ställningstaganden och värderingar.
Jag skulle lätt kunna åtgärda det genom att bli feministisk, rasistisk, kapitalistisk
vaccinförespråkare… och jag skulle överösas av lajks.
Men som Jonas Gardell skaldade via Jöbaks stämband: “Då vore jag någon annan”

Idag är det hembakta brödet slut i frysen. Kanske jag orkar baka i eftermiddag,
kanske inte. Jag borde iaf köpa Alvedon… det kan va bra att ha i fall
jag skulle få Covid igen. Om jag haft Covid ? Nä det vet jag inte faktiskt.
Men utifrån den informationskampanj jag läser dagligen om vikten att ta vaccin
och farlighetsgraden på Covid, borde jag legat på intensiven minst 8 gånger
och dött 2 gånger hittills. Och nu lär jag dö igen, när Omikron härjar i världen.
Den sägs ska spridas än fortare än Delta, som jag dog av förra gången.
Att den hittills gett milda symptom, ska vi inte låta oss luras av. För du
kan faktiskt dö av den, menar experterna.

Jag hade nästan bestämt mig för satt helt radikalt INTE gå nån promenad idag.
Var lite kallt igår. Men känner jag min kropp rätt, så har den väl klätt på sig och gått
ut innan jag haft nåt att säga till om i frågan, rastlös som den kan vara ibland!
Jag har ju som tur är en hel del “borde göra” här hemma också.
Det ska man alltid ha som backup, så att man kan ignorera dem
ofta, men ibland falla till föga för det nödvändiga i det.