Ibland älskar jag den här världen,
och det här livet. Som när ett barn spontant
säger “Hej vad heter du?”, eller när jag ser en storskrake-hona
skyggt paddla iväg från älvkanten, för att skydda sina små.

Ibland älskar jag det här livet, som när jag känner mig
nöjd med vad jag åstadkommit under dagen, när jag
ätit mig mätt på obesprutad egenodlad mat. Eller när någon
främling eller halvfrämling ler mot mig.

Men just nu är jag riktigt, riktigt trött på människor och deras beteende.
Jag är själsligt urlakad över hur historielösa och självblinda
panikslagna, aggressiva, hämndlystna folk har blivit.
Och hur lite förståelse folk har för vad detta beteende gör med oss som
människor, hur det skakar demokratin i dess grunder, och nästan ingen
tycks bry sig om det. Nästan ingen tycks våga stå upp för det.

Ibland älskar jag den här världen, men nu prövar människorna i den
min kärlek mycket hårt.

Men Gud ske pris för Laleh som mitt i denna hatiska egoism mot
ovaccinerade, mot invandrare kommer med
“Minnen av ett hav” som ställer frågor … ställer rätt frågor
som människorna inte vill höra – men behöver höra.

Och Tack Agneta Fältskog för din texttolkning och sång i
“Don’t shut me down”

Ni är ljus i mörkret