Som ett tusenbitars pussel, med bitar
utspridda, trasiga eller borta, fast kanske med ett
ganska vackert motiv.

Minnen, fragment från mitt inre, från
en svunnen tid, ploppar upp, och vill någonting,
vill mig någonting. Som i ultra-rapid flashbacks innan
en människa tackar för sig och sitt liv, som setts på film.

Eller minnen som försöker visa mig något, vem jag är
innerst inne, minnen som gömts undan för att överleva,
minnen som glömts för att få existera men inte finnas till.
Jag förstår nu varför Sargulas ansikte bröt sig in i mitt hjärta
och det kändes som om jag förintades inifrån. Jag förstår så
väl ett ansikte utan hopp, utan värde utan egenvärde.
För det var mitt ansikte jag såg, när Sargulas hela värld
rasat samman, och ingen, ingen ser henne, när alla går förbi
som du vore luft, som du vore förorenad luft.

Det är nog också därför jag ibland ger någon slant till tiggaren
utanför butiken, och om jag inte gör det, säger jag vänligen “hej”
och ser dem i ögonen. Hon är en människa, alldeles oavsett
vad folk tycker och tänker om henne.

Jag tappar tron ibland, på människor, på livet,
och på kärleken. Kärleken vet jag inte om jag nånsin vågat tro
på för min egen del. Och inte vet jag om det mildrats något.
Jag tror det har blivit värre. Jag tror jag aldrig mer kommer våga
lita på en kvinna, att lämna över mitt hjärta till, fast det finns
och har funnits någon jag älskar av hela mitt hjärta. …innerst inne.
Det får mig att gå sönder, varje gång jag tänker på kärlek… kärlek
som skulle kunna vara för mig.

En mans kärlek. Det går inte ens längre att säga det eller skriva det i
Sverige. Det betyder ingenting längre, sedan hösten 2017 är vi ingenting
värda…. och jag har väl aldrig känt att jag varit det.
tänk om det fanns människor som stod upp för en, trodde på en,
som var redo att stå rakryggad bredvid, när gamarna cirklar
runt ens till synes livlösa kropp, men som bara är i dvala,
i en törnrosasömn. Tänk om det fanns någon enda människa
som älskade just den här människan.

Jag är för tillfället trött på den här världen, de här människorna som
lever i den. Jag känner mig så ensam i den, så ofta, alla tomma hjärnor,
alla tomma kalla hjärtan. Minnen, fragment.
Som om det påbörjats ett långsamt slut, eller som de försöker väcka
mig ur en svart, törnrosasömn.

Ett tusenbitars pussel, med bitar utspridda, trasiga eller borta,
fast kanske med ett ganska vackert motiv.

Tänk om det fanns någon enda människa
som älskade just den här människan.