Jag hatar den här världen.
Jag känner inte igen människorna i den.
Jag hatar kärleken, jag känner inte igen
kärleken, utifrån hur jag drömde den skulle vara.
Som ung pojke, på väg att bli man, drömde jag om den.
Ja drömde om kyssen. Kyssen som skulle gett
mening åt livet, något att kämpa för,
någon att kämpa för.

Det är för sent nu.
Den tiden är förbi, oskuldens tid, med en oförbrukad
naiv ung själ, och ett hjärta som slog i takt,
med ett annat.

Jag älskar det här livet.
Jag hatar den här världen.
Människorna i den, har alltid hatat mig.
Alla sagorna om kärlek, visade sig vara sagor,
för barn om prinsessor och prinsar.

Barn ja … och sagor….
Jag fick aldrig läsa sagor för mina barn,
För mina barn kom aldrig till mig. Jag fick aldrig trösta dem
när de var lessna. Fick aldrig känna en krampaktig kram från mina
barn när jag kommer hem från jobbet.
De fanns aldrig, de finns inte… mina barn.

Jobbet ja … Jag blev aldrig hel nog att fungera i den här galna
världen, där enda värdet är pengar, och status.
Trasiga jag, vandrar omkring och är hälsosam och
klok, till ingen nytta… för hjärtat slår i otakt,
hjärtat är sönderslitet, armt och ensamt, och ekande tomt.
Och ingen hittar dit.

Tiden rinner iväg, och hjärtat är osynligt för den vars hjärta
skulle slå i takt med mitt. Jag syns inte, jag finns inte.
Bara en hälsosam kropp och ett klokt
huvud som irrar omkring i tillvaron utan syfte eller mening.
Kyssen som skulle ge livet mening,
och mål, och någon att kämpa för,
och som kämpade för mig.

Inga vackra sommarsjöar, kan ersätta det,
ingen stjärnklar himmel i månljus, en vinternatt.
Ingen förödande vacker vy från Rotsidan, ut
över bottenhavet, inga pengar i världen,
eller den godaste av mat… betyder längre
något, om inte hjärtat slår i takt,om inte mitt hjärta
blir funnet, blir synligt

Kyssen…..Kyssen som skulle ge livet mening,
och mål, och någon att kämpa för,
och som kämpade för mig.