Jag vet uppriktigt sagt inte hur mycket mer jag tål,
hur länge jag klarar detta? Jag vet faktiskt inte. Jag är stark
och har mycket erfarenhet, men jag är bara människa,
och människor behöver människor. Människor behöver medmänskliga
människor, kan någon berätta för mig om mänsklighet,
för det var ett tag sedan jag såg någon.
Och det är i medmänsklighetens och solidaritetens namn, nu för tiden ,
de värsta handlingar och ställningstaganden tas.

– “det trodde jag inte om dig Tomas, den såg jag inte komma”
läste jag tidigt i höstas från en barndomsvän. Det gällde att jag valde bort vaccinet

– “Varför tar du inte bara sprutan/ -orna” med ett anklagande, förvånat röstläge,
har jag hört från minst 10 vänner och bekanta

– “Ja men nu är ju vi dubbel-vaccinerade, nu skiter vi i de ovaccinerade o
drar ihop ett gäng och dansar”, sa en fd dansvän, när jag stod 10 meter ifrån och hörde,
fast han inte visste om det.

En annan vän avbröt telefonsamtalet utan att säga “hejdå” mitt under
något känsligt jag höll på att berätta, och sade sedan “ja det blev så”
Nej, det “blev” inte så.

Och nu har det kommit till min kännedom att bouleföreningen , som jag spelat i under
närmare 25 års tid, ovch är en av de medlemmar som varit med längst, och har många
ideella arbetstimmar i. Där jag har ett gäng vänner och många bekanta, officiellt har
beslutat att jag inte får spela boule där inomhus, för att jag är obesprutad. Därifrån
kom oxå ett
– “ja det blev så”

En äldre man, som var tveksam till om han skulle vaccinera sig i höstas
blev utskälld vid ett flertal tillfällen, av de som är så “solidariska”.
Han slutade komma ut o fika o träffa folk för han blev så deprimerad!
Jag har ringt honom ett par gånger under vintern. Så som jag även
ringt några äldre boule-vänner, tagit med ut på
promenad för att bryta deras isolering, hjälpt några äldre boule-vänner
med handling under pandemin. Dessa har inte hört av sig sen dess. Och tycks vara till
freds med att jag inte får spela boule nu.

En kvinna här i stan vågar inte berätta att hon är ovaccinerad,
så att arbetsgivaren och kunder hör.

En annan har inte vågat gå ut på 2 år, och isolerat sig trots 3 sprutor,
som sägs ska skydda mot svår sjukdom, Detta till följd av
skrämselpropagandan.

En sedan länge god vän fick ett smärre utbrott på mig via telefon för
några veckor sedan, för att jag ens tvivlade på vaccineringskampanjens nytta.
För ett år sedan var det han som lugnt talade om för mig att trodde att han
redan haft covid 19, och att det inte var så farligt. Det var han som då förklarade
det sunda att virus muterar sig med tiden till att bli snällare och mer smittsamt.
Nu vågar han sig inte ut förrän han fått sin tredje spruta, och han ringer inte längre
fast jag ringt honom.

Människor, eller fd människor, som dagligen är ute på internet och önskar livet ur
ovaccinerade, föreslår att de inte ska få vård, Journalister som föreslår att de
som inte vaccinerat sig ska få betala sin egen begravning.(Alex Schulman)
journalister som öppet förespråkar diktatur (Åsa Linderborg)
Och ett stort flöde från de solidariska, där de skadeglatt visar upp bilder på
“antivaxare” som dött i covid, och menar att “så går det, när man är foliehatt”
Dvs alla som inte tagit vaccin. Då glömmer de gärna medvetet att vaccinerade
dör oxå. Men det är oxå tydligen de ovaccinerades fel.
Och ännu mer gärna glömmer de att de allra flesta vaccinerade eller ovaccinerade
DÖR INTE!

Får jag fråga er läsare om ni tycker det här vaccin-beteendet verkar sunt?
Jag vet inte om jag längre är nån större supporter av solidaritet,
om det här är vad det innebär.

För det här började när vaccinet kom, inte när covid
kom till världen!


————- –

För länge sedan, när två främlingar hotade mig med stryk,
helt oprovocerat, klev min vän Patrik emellan dem och mig.
Patrik var mindre än dem, men med svarta ögon sa han bara
– Honom rör du inte

Och han upprepade det några gånger.

Min vän C som stoppade mig i parken, och släppte inte förbi mig
när jag grät hejdlöst offentligt, utan fångade upp mig och höll om mig
en stund.

Jag är inte bortskämd med människor som verkligen stått upp för mig.
Tillfällena går att räkna på ena handens fingrar. Och mina föräldrar eller
bröder, ingår inte bland dem.
Att stå upp för någon, är för mig att finnas där,
när du behöver dem som mest.

Jag minns er som gjort det – för alltid.