Ibland känner jag mig som gubben i filmen “UPP”
efter att ha blivit änkling. Som om dagarna bara rinner iväg
utan att något märkvärdigt inträffar. Och ibland kan jag känna
att någonting saknas.Men samtidigt om
jag funderar över vad det skulle kunna vara som skulle fylla det tomrummet,
så vet jag inte vad det skulle vara. Det är inte pengar, inte rikedom.

Kärlek ? – Javisst, om jag visste vad det var?
Har inte en aning längre tror jag. När jag var ung visste jag,
men nu vet jag inte. Jo men hoppet om kärlek,
bor i var hjärta som fortfarande slår, även mitt gamla
skrumpna gubbhjärta. Eller vore det mera rätt att säga att det är
längtan, och inte hopp? – Ja kanske.

Jag tror inte jag vågar ta steget igen. Det har bara lett till tårar och elände
… för mig i alla fall. Och mitt förnuft säger mig att jag har det bättre utan.
Men kärlek handlar inte om förnuft, säger den unge Tomas till mig. Han som
trodde sig veta vad kärlek var. Som jag med det skrumpna gubbhjärtat har glömt.

Men visst känner jag kärlek, och visst ger jag kärlek, i lagoma medmänskliga
doser varje grå vardag, istället för passionerad kioskvältande galen kärlek.
Var det inte kärlek jag gav när jag hjälpte en kvinna som inte kunde
svenska, med barnvagnen, när barnet inte ville kliva ur barnvagnen och gå
ned för trappen? – Jo kanske det var det…. en liten dos.

Jag börjar landa i hur galen världen blivit under Covid, eller landa i att den
under ytan alltid är så här galen. Men att jag får
lov att leva i den här världen, hur galen den är eller blir,
med de här människorna, galna eller inte. Det finns ingen annan!
Finns ingen annan värld!

Och jag får väl fylla min påse (livet) med vad jag hittar,
och finner längs vägen. Det finns inget annat liv att leva än det här.
Mitt liv.