Vårvintern är vacker.
Den har börjat skvallra om våren
med dess första bladknoppar. Och Solen
lovar ängsligt att det ska bli sommar.

Världen är vacker ibland.
Men världen är inte den samma längre.
Den går inte längre att förstå, med en hjärna
kopplad till hjärtat. Och jag känner inte längre
människorna i den?

Många människor jag känt, är inte de som de såg
ut att vara. Inte de som de utgav sig för att vara.
När jag äntligen blev vän med mig själv, och kom att
bli vän och välkomna ensamheten som kommer
med att leva och bo ensam. Då kommer som ett virus,
värre än ett virus och drabbar människors hjärtan
och sinnen, som skapar en global, omänsklig
ensamhet, jag aldrig skådat tidigare.

Vem är en vän i den här världen?
Där jag inte längre känner människorna
i min omgivning. Vad är en vän?

Jag har till slut i någon mån lärt mig tycka om mig själv.
Jag har så¨smått börjat förstå mig själv, och respektera
och acceptera mig själv. Samtidig blir jag mer
och mer oförstående för allt fler människor som jag känner.
Allt svårare att förstå vad vänskap är. Det är uppenbart inte vad
jag trodde det var, Rädslan förvandlade många människor till
oigenkännlighet.