Efter en eftermiddagstupplur idag, var det som jag för
första gången på 7 – 8 år, kände mig utvilad, och harmonisk.
På spikmatta som jag gör varje dag, men tryckte även lätt
med fingrar på en öm punkt fram vid panna, och något lossnade.
Jag tror det är långt mycket mer än dessa saker,
och kanske en process. Men det var en märklig känsla,
att inte vara uppstressad inombords, utbränd i själen,
för åtminstone en stund.

Jag rusade inte upp och donade, ordnade, utan
låg kvar länge i sängen och bara var, nästan utan tankar,
nästan utan känslor, annat än harmoni, om det nu kan räknas
som en känsla. Det var som det brukar heta,
som om en sten föll från mitt bröst. Jag kunde andas igen,
för en stund. På riktigt.

Kris på kris på kris, har slitit ut mig. En inre kris, med sin
källa i barndom, och alla övergrepp som gjorts mot mig,
som fick sin trigger, genom förälskelse, eller om det bara var
en sjuklig längtan efter kärlek, som inte hade så mycket
att göra med kärlek… mest längtan från två svultna individer,
som är dömt att krascha.

Sen kom Metoo, som ansåg/och fortfarande anser att män är
ena riktiga tölpar, och bör straffas generellt. Och sen jagades jag som
ovaccinerad, som jag vore jordens avskum och mördare.
Vänner och bekanta som vänder en ryggen, enkom utifrån medicinsk val.
Om de vänt mig ryggen för att de inte tycker om mig som person, så
hade jag lätt accepterat det. Människor, vänner, bekanta,som tycker det är
rätt att skuldbelägga mig enkom pga vilket kön jag tillhör.
Och nu ska jag rädas Putin…

… de e mycke nu!

Så klart att man blir nedsliten hörrni.

Men nu, en stund på eftermiddagen,
var jag för en stund harmonisk.
Och jag gläds över det lilla.